Bilderna studsar, slår och förvrider

örstår vi människor alltid bilders slagkraft när vi skickar dem genom kablarna? Kan vi förstå ilskan de väcker? Hur kan vi undvika att skapa stereotyper?
En del av svaren finns hos det nätverk med medieforskare från 16 länder runt om i världen, som bildades efter att Jyllandspostens Muhammedkarikatyrer lett till upprörda protester. Forskarna har studerat hur händelserna bevakats av medier i olika länder med olika legislativ, politisk och kulturell kontext. I dagarna är dessa forskare i Stockholm på en världskongress om mediernas roll, anordnad av bland andra Stockholms universitet, och på söndagen diskuterade de sina reflexioner.
Dr Ibrahim Saleh från Kairo anser att man i väst klumpade ihop muslimska länder, trots att människor i länderna agerade så olika. I hans hemland Egypten gjordes en enda publicering som inte väckte någon uppståndelse alls. I Indonesien skedde ingen publicering och i Indien en enda (chefredaktören fick sparken!). Många intressanta samtal ägde dock rum. Men, konstaterar forskarna ironiskt, flaggbrännare är "roligare" än personer som pratar.
Stockholmsprofessorn Karin Becker konstaterar att det forskats väldigt lite på just bilders slagkraft. Medan medier ständigt diskuterar texternas inverkan på mottagaren ägnas förhållandevis lite tid åt bildernas. Detta trots att samma bilder rusar runt jordklotet via nätet, och sedan tolkas olika beroende på i vilket sammanhang de hamnar.
Hon påpekar också att tecknare har större konstnärlig frihet än journalister. Så när karikatyrer förvandlas till journalistik blir situationen komplex.
Den tyske professorn Oliver Hahn anser att vissa av Muhammedbilderna liknar de anti-judiska nidbilder som spreds i tyska tidningar på 30-talet.
Ilskan kan alltså förstås. Den kan ha rötter i fattigdom och känslor av underläge, och blir begriplig om man lär känna sammanhangen. Men det gör långt ifrån alla journalister, ansåg Dr Saleh.
Nätverkets initiativtagare, professor Risto Kunelius från Finland, säger att medan världen blir allt mer global, blir journalistiken allt mer lokal. Vi måste lyfta blicken!
Och visst är det bra att stora frågor som yttrandefriheten lyfts fram. Men häri ligger även frågan om det pressetiska ansvaret. Om man känner sig trygg i sin yttrandefrihet kan man också avstå från publiceringar. Sådant gör utgivare varje dag, utan att fördenskull känna att tryckfriheten är hotad.