Bilden av Amerika
Obama har skickligt undvikit att enbart göra sig till talesman för svarta väljare - också det en markering som har historisk betydelse. Han vänder sig till alla amerikaner och gör anspråk på att ha en politik över hela det politiska fältet som är bättre än motståndarnas. Stödet för honom i det egna partiet är nu också, trots slitningarna under primärvalssäsongen, överväldigande.
Hillary Clinton gjorde i sitt tal vid konventet vad hon förväntades göra och mycket mer för att ge kraft åt Obamas kampanj. Detsamma gäller Bill Clinton och - mycket symbolmättat - veteransenatorn Ted Kennedy.
Demokraterna har alla skäl att vara nöjda med sitt partikonvent. Men för att vinna valet måste Barack Obama också övertyga de många vanliga amerikaner som i första hand intresserar sig för vardagspolitik och plånboksfrågor och som vill vara säkra på att få en president som klarar av nationella krissituationer och står för genuina amerikanska värden.
Obamas kandidatur har tagit fram mycket av det bästa i amerikansk politisk tradition. Där finns kombinationen av idealism och pragmatism. Där finns det amerikanska politiska systemets förmåga att med jämna mellanrum "uppfinna sig självt" på nytt och ge kraft åt nya generationers vilja att känna sig som aktiva och delaktiga medborgare. Och där finns känslan att politiskt arbete är något viktigt och hedrande - i välgörande kontrast mot den cynism som så ofta slår igenom i Europa.
Det hör till spelets förutsättningar, åtminstone sedan Reagan-epoken, att republikanerna ska utmåla sina demokratiska medtävlare som farliga vänsterextremister. Och både republikaner och demokrater har sedan Vietnamkrigets dagar suttit fast i frågeställningar, beskyllningar och motbeskyllningar som allt fler yngre väljare upplever som överspelade. Det är en del av attraktionen i Obamas kandidatur att han med utgångspunkt i den typ av liberala grundvärden som i verkligheten omfattas av de flesta amerikaner, oavsett hur de röstar, visar en tydlig vilja att lyssna också på andras argument och söka lösningar som enar i stället för splittrar. Läser man hans bok The Audacity of Hope så möter man en prövande och resonerande politiker, inte en som utfärdar tvärsäkra manifest.
Denna styrka hos Obama kan dock också lätt bli en svaghet. Budskapet kan uppfattas som oklart, retoriken som substanslös. Här finns sannolikt också det största hotet mot en demokratisk valseger - och Obamas nomineringstal visade en tydligt insikt om problemet. Primärvalens utmanare måste nu också uppfattas som en trovärdig nationell ledare med ett program som vanliga väljare kan uppskatta.
Skattesänkningar för landets arbetande familjer snarare än för de stora företagen, en plan för att bryta beroendet av importerad olja och satsa på grön energi, en storsatsning på utbildning och en ambitiös sjukförsäkringsplan är de budskap som ska vinna tveksamma mittenväljare. Utrikespolitiskt är Obama kanske mindre sårbar äntidigare, genom att Irakkriget inte längre är en självklar vattendelare mellan honom och republikanernas John McCain.
Madeleine Albright, utrikesminister under Clinton, beskrev en gång USA som "The Indispensable Nation", det land som när det lever upp till sina bästa traditioner verkligen kan göra skillnad i världen. Världen behöver ett USA som inte ignorerar sina allierade och som aktivt försöker vara en kraft för demokrati, framsteg och rättvisa internationellt. En supermakt kommer aldrig att göra alla nöjda, men Barack Obama har unika möjligheter att ändra omvärldens bild av Amerika.
Så jobbar vi med nyheter