Det låga antalet fällande domar i våldtäktsmål handlar inte bara om en lagstiftning som kanske måste förändras, utan lika mycket om svårigheten att säkra bevis. Om bevisningen är skral reduceras processen ofta till en trovärdighetsfråga och då minskar antalet fällande domar. Problemen försvinner knappast med en ny lagstiftning som gör det möjligt att dömas till sexuellt övergrepp i fall där det inte går att bevisa att någon har tvingat till sig sex med våld eller hot.
Lagen får nog främst anses ha en normerande effekt. Om det är tydligt fastslaget att sex utan samtycke inte accepteras av samhället, kan det kanske minska den faktiska brottsligheten, samt även bidra till en fördjupad diskussion om hur strukturer och könsroller inverkar också på rättsväsendet. I dag finns fortfarande föreställningar om att kvinnor får ”skylla sig själva” om de har klätt sig eller agerat ”utmanande”. Sådana attityder hör förstås inte hemma i en rättssal 2010. Och det är i sig ett skäl att ställa sig bakom utredarens förslag.
Men för att på allvar påverka andelen fällande domar är det förmodligen viktigare med ordentliga rutiner för att i ett tidigt skede av utredningen kunna säkra spår. Detta är någonting som föreslogs av Nationellt centrum för kvinnofrid redan för drygt två år sedan.
Den tekniska bevisningen är mycket viktig i våldtäktsmål, och den är i sin tur avhängig just tidig spårsäkring. Fynd av DNA kan bevisa att ett samlag har ägt rum och skador i underlivet, ett starkt bevis för att en våldtäkt har begåtts, kan upptäckas. Ju tidigare man söker vård, desto större blir också möjligheten att bevisa om man befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd, om man varit för berusad eller utslagen för att ha kunnat värja sig.
Någon genväg till fler fällande domar finns helt enkelt inte. De grundläggande problemen med bevisning försvinner inte med utredarens förslag, för det krävs andra insatser. Däremot är en samtyckeslagstiftning en tydlig markering om främst kvinnors rätt till sexuell integritet.