Förmodligen inte. De två meningarna syftar inte till att beskriva verkligheten – den är med stor säkerhet den motsatta – utan till att markera partiets grundläggande värderingsmönster. SD finner det fullt rimligt att rättigheter av olika slag förbehålls människor som i alla avseenden är kulturellt ”svenska”.
Det slående när man läser Sverigedemokraternas nya program är hur lite som har ändrats trots att språket är nytt och ”nationalismen” som enda grundprincip har ersatts av ”socialkonservatism”. Man försöker, inte utan en viss talang, skriva sig runt ståndpunkter som man egentligen har men inte vill skylta med eftersom det skulle kunna minska väljarstödet. Men det dominerande intrycket är, precis som tidigare, en fixering – ja, närmast besatthet – av frågan vad som är svenskt och vilka människor som kan godtas som svenska.
Det är knappast en nyhet att partiet inte delar upp människor efter förmodat genetiska olikheter utan efter ”kultur”. I ett avsnitt (i kapitlet Sverigedemokraterna och människan) talar man samtidigt om ”nedärvda egenskaper som förenar en viss grupp av människor men inte hela mänskligheten”. Det exempel man ger är könsskillnader, men poängen är naturligtvis att man utan preciseringar öppnar också för andra skillnader. Tyngdpunktsförflyttningen från arv till kultur är typisk för högerextrema partier överallt, men dörren till den öppna rasismen står fortfarande på glänt för den som läser uppmärksamt.
Avsnitt efter avsnitt består av utläggningar som syftar till att beskriva ”svenskheten”. Den ”svenska nationen” består av alla som fötts här, förutsatt att föräldrarna är ”svenska”, som adopterats som mycket små av svenska eller nordiska föräldrar eller som aktivt valt att bli svenskar trots att de fötts med någon annan nationell identitet. För att räknas som svensk i denna mening måste man motsvara SD:s uppfattning av ”lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur”.
Kultur beskrivs i sin tur, i ett annat avsnitt som ”språk, beteendemönster, seder och högtider, institutioner, konst, klädsel, religion, ritualer, lekar värderingar och normer för lagar och moraliska system”. Tydligare kan nog inte fixeringen vid människors ytliga olikheter illustreras – och varje ny definition skapar genast nya frågor: kan katoliker vara svenskar, kan man lyssna på klezmermusik, hur originellt får man klä sig för att inte definieras ut ur ”nationen”?
Att vara svensk medborgare är i SD:s terminologi något helt annat än att vara svensk – man kan tillhöra en annan nation än den svenska och ändå vara medborgare, allt förutsatt att man är ”lojal med Sverige”. Vem som avgör detta framgår inte – men det har hänt förr att regimer som velat ge sig på minoriteter har spelat ut just lojalitetskortet: Polens judar beskylldes för att inte vara lojala med den polska staten och tvingades ut ur landet 1968.
Finnar och samer nämns som icke-svenska grupper som ändå av historisk hävd har hemortsrätt i Sverige. Judar och romer nämns inte.
I avsnittet Sverigedemokraterna och staten heter det att staten ”implementerar endast nationens vilja” så som den kommer till uttryck i demokratiska val. Men nationen består ju för SD inte av de röstberättigade medborgarna utan av den del av dessa som är kulturellt ”svenska”. Alltså måste det finnas etniskt eller kulturellt definierade restriktioner för vilka beslut som medborgarnas valda företrädare får fatta.
Hur dessa ska se ut får vi aldrig veta. Men tankemönstret är välkänt från högerextremism i andra länder – och allt annat än svenskt.