Antonio di Pietro, ledare för det liberalt inriktade oppositionspartiet Italia dei Valori har gjort en anmälan till åklagarämbetet i Rom.
Men huvudförklaringen till att Berlusconi med tre rösters marginal klarade misstroendeomröstningen är nog, djupare sett, en annan. Det finns inget hållbart rege-ringsalternativ och följaktligen har en del på oppositionssidan tvekat inför att verkligen rösta bort premiärministern.
Den ursprungliga oppositionen består dels av vänster-mittenpartiet Demokraterna, dels av Italia dei Valori som vuxit fram ur kampen mot maffian. Men det sistnämnda partiet är ganska litet och Demokraterna har svag ledning och interna problem. Till oppositionen har nu också Berlusconis tidigare parhäst Gianfranco Fini anslutit sig. Fini som ursprungligen var fascist ledde till häromåret ett nationellt konservativt parti, gick ihop med Berlusconi men har nu åter öppnat eget och var pådrivande bakom försöket att fälla honom. Också det kristdemokratiska partiet UDC stod bakom misstroendeförklaringen.
Men de nödvändiga rösterna fick man alltså inte ihop. Och frågan hur en så pass brokig oppositionsallians skulle kunna bilda en ny regering var hela tiden närvarande – samtidigt som ingen kunde garantera att Berlusconi skulle förlora ett eventuellt nyval. Den skakiga italienska ekonomin hade troligen blivit ännu skakigare av en regeringskris.
Ändå är premiärministerns ställning underminerad. Tre rösters övervikt är för litet. För att klara sig är han nu helt beroende av stöd från det separatistiska och främlingsfientliga Lega Nord som mycket kan väl kan föredra att driva fram ett nyval eftersom man tror sig ha röster att vinna. Berlusconi kan också försöka bredda sitt underlag om avhoppare från Finis parti och UDC kommer tillbaka till hans läger. Men också då blir underlaget bräckligt.
Italien är i akut behov av en bättre regering. Men för att det ska bli möjligt behövs först en bättre opposition.