I en minneslund sprids askan eller grävs ner anonymt och inga namnskyltar finns. Anhöriga är inte med vid gravsättningen.
Hon är kyrkoherde i Danmark-Funbo församling och har haft många begravningar under åren. När någon dör är det vanligast att begravningsbyrån har den första kontakten med de anhöriga men det är inte alltid så.
– På landet har man ofta en relation med kyrkan sedan tidigare och ringer kanske direkt till oss.
När Susanne Willén Nordgren får en begravning kontaktar hon alltid de anhöriga och träffar dem för ett samtal.
– Jag försöker att inte styra så mycket i samtalet. Ofta frågar jag om hur dödsfallet gick till, om det var väntat, var han eller hon dog någonstans. Sen jobbar jag mig bakåt och låter de anhöriga berätta fritt om personens liv. Det får ta sin tid, det är inte alltid lätt att beskriva en människa på ett rättvist sätt.
Det hon får berättat för sig använder hon som underlag till griftetalet som hålls under begravningen. Det är ett moment som innehållsmässigt ändrats mycket under åren, menar Susanne Willén Nordgren.
– Förr var griftetalet mer av en predikan. Numera är det mer fokus på den enskilda personen. Att som anhörig eller vän få höra den avlidnes livsberättelse har ett själavårdande syfte, det kan hjälpa till i sorgearbetet. Det blir ett tillfälle att minnas och tacka för att man fått vara en del av den människans liv.
I en askgravlund finns namn på alla avlidna men själva platsen där askan grävs ner är inte utmärkt. Anhöriga kan vara med vid gravsättningen.
Under samtalet med anhöriga kommer ofta svåra saker upp. Till exempel problem man haft med relationen till den döda eller syskon som är oense.
– Relationer kan vara svåra och det är viktigt att de svårigheterna benämns på ett sätt så att de anhöriga förstår att man uppfattat dem rätt. Man måste inte betona svårigheterna men man ska heller inte väja för dem.
En trend som Susanne Willén Nordgren tycker är lite tråkig handlar om att många vill ha en begravning i stillhet, med bara de närmast sörjande närvarande. Antalet besökare på begravningar har också halverats de senaste 30 åren enligt Sveriges begravningsbyråers förbund, från i snitt 49 personer till 24.
– En begravning är oerhört viktig, ett tillfälle att säga farväl. En del tycker att de redan gjort det, kanske har de varit närvarande vid dödsbädden. Men att vara tillsammans med alla andra på begravningen gör något med en. Det är inte ovanligt att det dyker upp människor som de anhöriga inte känner men som hade en relation till den döda. Det kan bidra till att man får en ny bild av den som dött.
En askgravplats är som ett mellanting mellan en traditionell gravplats och en minneslund. En namnmärkt sten märker ut platsen.
Efter intervjun får UNT en guidning runt kyrkogården. Här finns förstås vanliga gravar med gravstenar, men också en minneslund, en askgravlund och en askgravplats.
– En del skriver ner sina önskemål innan de dör. Annars är det upp till de efterlevande var den sista vilan ska vara någonstans och hur begravningsceremonin ska se ut.
Även om Susanne Willén Nordgren ser att begravningsakten förändrats på senare år finns det också många som vill ha det traditionellt, som det alltid varit.
Susanne Willén Nordgren är kyrkoherde i Danmark-Funbo församling.
– Det finns en trygghet i det. Men det är så olika från familj till familj, alla sörjer på sitt sätt.
Val av musik är den mest påtagliga förändringen som Susanne Willén Nordgren kan se.
– Musiken är jätteviktig. Och vi försöker alltid tillgodose de anhörigas önskemål. Helst vill vi att musiken framförs live. Våra musiker är jätteduktiga och kan spela i olika genrer.
Susanne Willén Nordgren kan inte påminna sig att hon någonsin sagt nej till en viss låt under en begravningsakt.
– Det skulle vara om det var en låt med text som skulle kännas malplacerad i kyrkan, typ innehöll djävulsdyrkan. Men nån sån förfrågan har jag aldrig fått.