Men ofta räcker det med att städa i paragraferna, snarare än att riva hela lagstiftningsbygget. Inte minst gäller detta grundlagsfrågor, där konsekvenserna av ogenomtänkta förslag och formuleringar kan bli mycket stora och få verkningar långt fram i tiden. Grundlagar bör också skrivas eller skrivas om i någorlunda enighet – det handlar ju om det demokratiska samhällets grundläggande spelregler.
Den parlamentariska Yttrandefrihetskommittén, under ledning av Göran Lambertz, har haft i uppdrag att studera frågan om det går att ersätta dagens två grundlagar om yttrandefrihet, Tryckfrihetsförordningen, TF, och Yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, med en enda som görs oberoende av teknik (tryckpressar, tv-sändare med mera) och täcker alla former av yttranden. Utgångspunkten har då också varit att en eventuell sådan förändring inte får leda till att grundbultarna i dagens lagstiftning, sådant som ensamansvar, meddelarskydd, särskild rättegångsordning m m, försvagas.
I det debattbetänkande som i fredags överlämnades till justitieminister Beatrice Ask överges i praktiken den tanken. Och det är förstås en vansklig uppgift att formulera en grundlag som täcker allt från tidningar och böcker till väggmålningar och teaterföreställningar utan att samtidigt göra skrivningarna så allmänna att det skydd för det fria ordet som skulle vara orubbat i stället riskerar att försvagas.
I stället har kommittén försökt hitta något sätt att skilja ut yttranden som är riktade till allmänheten och ska förekomma i massmedier, som bör ha särskilt starkt skydd, från yttranden av annat slag. Kommittén presenterar tre modeller, kallade ansvarsmodellen, verksamhetsmodellen och ändamålsmodellen. Valet mellan dem kan få stora politiska konsekvenser.
De två FP-ledamöterna och fyra experter klargör redan på detta stadium att de anser att ändamålsmodellen ”slår direkt mot yttrandefrihetens kärna” och är ”direkt olämplig”. Denna modell inspireras av EU:s dataskyddsdirektiv och innebär att det starkaste skyddet blir beroende av ändamålet med ett yttrande – grundlagsskyddet baseras på en bedömning av om det som sägs har ett journalistiskt opinionsbildande, litterärt eller konstnärligt syfte. Men vad händer då med andra yttranden – vetenskapliga texter, offentliga handlingar och offentlig statistik, religiös förkunnelse eller satir? Ingen vet säkert och vi riskerar att få ständiga domstolsprövningar av vad som kan anses vara syftet med det ena eller andra yttrandet. Också Göran Lambertz uttryckte i fredags sin tveksamhet inför denna modell.
Verksamhetsmodellen innebär ett problem av annat slag. Här ska grundlagsskyddet avgöras av vem som driver en verksamhet. Etablerade massmedier kan då räkna med automatiskt skydd – men exakt vad är ett massmedieföretag och vad händer med den grundläggande principen att yttrandefrihet är en medborgerlig rättighet och inte något som utövas av vissa privilegierade företag?
Ansvarsmodellen är intressantare. Här kopplas, precis som nu, grundlagsskyddet till att någon offentligt tar på sig ansvaret genom utgivningsbesvis eller på annat sätt för vad som sägs i ett visst medium. Denna princip är grundläggande för dagens lagstiftning och kan givetvis utsträckas till nya typer av medier. Den kan också vidareutvecklas utan att dagens system behöver rivas upp.
Att göra en översyn av dagens två grundlagar kan vara minst lika verkningsfullt som att försöka skriva en helt ny.