Båtluffa i Kroatien

KORCULA
Havet tycks nöjt och lugnt. Rynkiga krusningar följer färjan. Solen har dödat all vind och sommarledigt folk tassar runt på övre däck. Svartklädda independent-tjejer med rasslande fotlänkar, en ung man med panamahatt och gitarr, ett äldre, men tydligt förälskat par som mellan kramar och pussar fotograferar allt, sig själva förstås, men också molnen och skärgårdens öar som är så långsträckta att man kan inbilla sig att de i själva verket flyter med färjan och av den anledningen aldrig tycks ta slut.

Det är i detta sällskap jag anländer till Korcula. Hamnen heter Vela Luka. Fortsätter med buss mot öns huvudstad. En smal landsväg löper längs sluttningar vikta i kraftigt stensatta terrasser. Byar ligger upptryckta mot bergen. Bara kyrktornen står rakryggade inför massan av vilt spridda hus och tak.
Sedan blir det grönt, förbluffande grönt. Pinje bolmar upp över höjderna mot ett högt pass där vi åker in i låga moln. På andra sidan för vindlande kurvor oss mot fri sikt, mot ett galleri av näktergalsgrönska, vinstockar och löv.
Just före havet möter Korcula stad. Den ligger på ett vattenomslutet utsprång, sökande mot fyra väderstreck, medeltida intakt med svällande stadsmur, tjock katedral och utsikt mot fastlandets höga berg.

Marco Polo påstås vara född här. Det sägs att Korcula gav honom lusten att utforska omvärlden. Teorin är omstridd. Stan ser i och för sig ut som om den skulle kunna driva iväg när som helst. Kärnan verkar ha köl och akter med kyrktorn som mast.
Under 800 år kontrollerade Venedig trakten och anlade stans gränder så fiffigt att invånarna fick precis lagom med vind och sol. I ett av husen längs dessa gränder påstås alltså Marco Polo ha bott.
De som stöder teorin, och tjänar pengar på den, hävdar att Korcula alltid varit hem åt släkten de Polo, att det finns bevis för att Marco år 1298 tillfångatogs vid ett sjöslag utanför staden.
I förlängningen blev allt detta resande och upptäckande början på slutet för stans storhetstid. När Columbus nådde Amerika, hamnade Korculas hamn i bakvatten.
Det passar mig utmärkt.
Stannar i dagar. Sjunker in i tystnad och lugn. Tar badbåten ut till ön Badija och flyter runt i vatten blankt som en spegel. Sitter på kvällarna uppe på gamla stans värn och äter röd skaldjursrisotto och har ärligt talat ingen större lust att upptäcka mer än just så här. Korcula och havet.

Så tar du dig till Korcula: Från Split går minst 2 dagliga färjor till Vela Luka (4 timmar). Minst 1 flygbåt till Korcula stad (2 1/2 timme).

BRAC
Stränder som nås via en två kilometer lång marmorpromenad tillhör knappast vanligheterna. Men så är Brac inte vilken ö som helst. Stor, rund, bergig med lågt gående moln dit bussarna når efter att ha skruvat sig uppför vindlande kurvor mellan stenrösen och cypresser; en ö med så mycket sten och så skinande marmor att valda bitar skeppats till fastlandet och fogats in i Diocletianus kejserliga palats i Split, i Vita huset i Washington, i Berlins riksdagshus.
Även stranden Zlatni Rat går ut över det vanliga. Singel och sand bildar en tunga som bokstavligt slickar vågorna.
Parkerar mig där en dag när temperaturen stiger upp mot 40 grader, och inte ens cikadorna orkar hålla igång. Havet lindrar. Vattnet är nästan rökigt blått, ljummet och sprakande i salt.

Först på seneftermiddagen lufsar jag mot Bol och fler överraskningar. Vandrar tvärs igenom Dominikanerklostrets krucifixfyllda korridorer. Hittar inte porten till paradiset men åtminstone en lummig trädgård med palmer, pinje och grönska mot havet. Folk badar från avsatser. Klostrets rödvin serveras från mörka buteljer. Ett parti boule pågår samtidigt som några män sjunker in i en diskussion över små glas av eterstark rakija. Klockor ringer till mässa, och någon har redan somnat.
Då Bols utomhusbarer börjar fyllas med folk träffar jag Liliana som över ett paket cigaretter berättar att hon hatar krig och nationalism, att hon just därför undviker kyrkan i sin kroatiska hemstad, för att inte blanda sig med dammiga högerkrafter.
Nämner Dominikanerklostret för henne, stranden och vinet och får det svar jag förväntat mig.
- Vi är på Brac!
Det här är ingen vanlig ö.

Så tar du dig till Brac: Från Split, minst 12 dagliga färjor till Supetar (1 timme). Sommartid en båt per dag till Bol (45 minuter) och Milna.

VIS
Av alla öar ligger Vis längst ut. Så långt ut att skärgården upphört och havet blivit till en öppen blå yta. Så långt ut att det tar två timmar med färja hit från Split.
Solblekta stenfasader famnar hamninloppet. Får en känsla av att kliva ut i en gammal film som stannat av, som tappat både tempo och skådespelare. När väl bilarna krånglat sig ur färjan och försvunnit iväg åt olika håll, hånar i princip bara en kanariefågel tystnaden.
Vis är avfolkningsbygd. Under 1900-talets början fanns här 10?000 invånare. Nu är bara 3?000 kvar. Många hus står tomma. Delvis som en följd av att efterkrigstiden slog ut mycket av de traditionella näringarna, att ön förvandlades till en stor och hemlig jugoslavisk militärbas och hölls stängd för turister fram till 1989.
Även om en ny generation av resenärer börjat hitta hit med ryggsäck eller segelbåt, känns ön en smula jungfrulig.

Kvällar senare hör jag sjömannen Ante berätta om livet, de sju haven och Tito. Kriget 1991 tvingade honom in i den absurda konflikt som han aldrig förstod sig på. Vad stred de om? Varför började folk plötsligt skjuta på varandra?
Ante sändes till fastlandets berg. Bara några hundra meter bort låg den jugoslaviska armén nedgrävd, och någonstans där bland skyttegravarna fanns hans svåger bakom en annan gevärspipa.
Ante påstår att han bestämde sig för att inte skjuta ett enda skott, att några kulor aldrig någonsin lämnade hans k-pist. I övrigt säger han sig sakna Tito.
Kanske är det vinets inverkan, för när Ante önskar god natt och släntrar hemåt, är gryningen redan här och jag ger mig ut för att leta efter Titos gömställe. Den grotta där partisanledaren vid 1940-talets mitt gömde sig tillsammans med sina närmaste män och organiserade kampen för ett fritt Jugoslavien.

Klättrar över det branta berget som vetter mot stan. Följer på andra sidan en järnfärgad grusväg som blir till små stigar genom en begynnande morgon med ropande härfåglar och en diamantmönstrad orm.
Långt senare hittar jag grottan, gömd i en sluttning till berget Hum. Två mörka hål gömmer sig bakom grönskan. Spindlar väver glömska över platsen. Jag är helt ensam.
Försöker mana fram bilder av det som utspelats här. Hur attacker förbereddes mot de nazikontrollerade grannöarna. Hur lilla Vis blev hem åt 10?000 partisaner. Hur alla öns män mellan 15-50, frivilligt eller ofrivilligt, mobiliserades in i kampen. Hur öns barn och kvinnor evakuerades till det brittiskkontrollerade Egypten, där många av dem gick under i heta, eländiga tältläger.
Lyckas inget vidare. Ser bara hur en fjäril förgäves försöker ta sig loss från spindelnätet. Ger upp och börjar gå mot havet. Det är här Vis fortfarande lever. Bland vita klippor och avgrundsblått vatten.

Så tar du dig till Vis: Från Split, minst 2 dagliga färjor (2-2 1/2 timme). 1 flygbåt (1 1/2 timme).

HVAR
Hvar har sig själv att skylla. Ön har aldrig förnekat sitt rykte som Balkans Saint Tropez. Just därför promenerar jag mot kajkantens barer med ett antal bilder framför mig. Jetset, dekadens och travar av hastigt spenderade pengar.
På klassiska baren Carpe Diem sitter folk redan uppkrupna i fönsterkarmarna, tittar med jordgubbsdaquiris ut mot havet och ser hur solen går ner över hamnbassängens segelbåtar och lustyachter. Men någon Paris Hilton eller David Beckham ser jag aldrig. Bara vanligt folk. Semestermänniskor i sandaler och massproducerade kläder.

På morgonen tar jag en taxibåt till de små Pakleniöarna utanför stan. På Jerolim vandrar nakna människor runt i total frihet eller sitter bland klipporna i poser som klassiska, antika skulpturer. Börjar skruva på mig lite besvärat inför all exponerad hud. Anstränger mig för att se oberörd ut. För att titta åt annat håll och framför allt inte för mycket.
Fast å andra sidan, ska man släppa loss, kan man lika gärna göra det just här. Hela Jugoslavien påstås ha börjat med ett nakenbad. Då kamrat Tito och ledaren för andra världskrigets jugoslaviska exilregering, Ivan Subasic, kom fram till att just Tito skulle styra landet, firades avtalet med att de båda simmade näck framför den blå grottan på ön Bisevo.
Kroatiens naturism är faktiskt äldre än så. I augusti 1936 fick den brittiska regenten Edward VIII myndigheternas tillstånd att lämna alla klädesplagg på land inför simturer i Kandarolabukten.

Taxibåtens nästa stopp sker på Stipanska. Här möter ett hav så jublande klart och livsbejakande att inte ens jag förmår hålla emot längre. Skalar av mig kläderna. Kryper hukande ner för skrovliga klippor och kastar mig ut i en isblå rundel. Sparkar loss i det salta vattnet, skrattar till för mig själv och fylls av en berusande frihetskänsla.

Så tar du dig till Hvar: Från Split, minst 4 dagliga färjor till Stari Grad (2 timmar). 2 dagliga flygbåtar till Hvar stad (1-2 timmar). Tidvis flygbåt till Jelsa (1 timme).

Båtluffa i Kroatien

I det glittrande Adriatiska havet utanför staden Split ligger fyra öar - alla med sin säregna karaktär. Följ med på en dalmatiskt båtluff mellan Korcula, Brac, Vis och Hvar.