Lagom till Alla hjärtans dag testade UNT:s reporter Anna Hellberg att vara lite extra snäll i en vecka. Godhetsexperimentet kan alla göra. För det handlar om vardagssnällhet.
City dag 1. Hjälper vilsna pensionärer
Efter att ha intervjuat en massa människor som gör goda saker blir jag inspirerad till att göra ett godhetsexperiment. I en vecka ska jag göra lite mer vardagssnälla saker än vanligt. Men vad ska jag börja med? När jag går upp för Carolinabacken dyker första chansen upp. Jag blir stoppad av två pensionärer som frågar efter en tv-affär som ska ligga på "Västra Slottsgatan". I vanliga fall hade jag svarat tyvärr, det finns ingen sån gata i Uppsala". Nu tar jag mig tid att mobilgoogla på tv-affär, fast jag är stressad. Det tar säkert 10 minuter av min dyrbara tid. Framför mig har jag två halvskröpliga pensionärer som kommer gående från Akademiska, kanske är de här på sjukhusbesök och vilsna i stan. Blir varm i hjärtat. Vet själv hur det känns att vara utelämnad och vilsen i en ny stad.
Så här säger forskningen:
Juliana Breines och Serena Chen vid University of California, USA har visat att den som uppmärksammar andras svårigheter och på samma gång visar dem medkänsla, utvecklar en stark ömhet för sig själv och sina egna begränsningar, skriver Modern Psykologi i sitt senaste nummer.
Akademistallet dag 2. Ger skjuts hem från stallet
Dags för veckans höjdpunkt: ridning. Efter lektionen tar jag bilen hem och det har hunnit bli svinkallt. På grusvägen från stallet ser jag en tjej som går mot Stenhagens centrum där hon förmodligen ska ta bussen hem. Jag stannar och erbjuder skjuts. Hon säger att hon inte vill ställa till besvär men jag försäkrar att så inte är fallet. Vi småpratar lite om ridningen innan jag släpper av henne. Så klart får jag ett jättetack och själv känner jag mig tacksam. Att så lite gav så mycket uppskattning tillbaka.
Så här säger forskningen:
När människor ger av sig själva eller ger saker aktiveras hjärnans belöningssystem lika mycket som när man får något själv.
Jobbet dag 3. Bjuder jobbarkompisar på kakor
I dag ska jag baka kakor och bjuda mina kollegor. Bestämmer mig för att det ska ske en måndag morgon, då arbetsglädjen inte alltid är på topp. Jag skickar ut ett mejl till alla med rubriken "Uppmaning!" Det borde få de flesta att öppna brevet direkt. Jag skriver: "God morgon allihop! I köket finns det kakor som jag bjuder på, för att kicka igång en ny jobbvecka! Alla får ta och jag hoppas att ingen blir utan." Reaktionerna är översvallande: "Mycket goda! Bra initiativ! Mycket gulligt av dig. Du är ju godheten själv." En kollega säger att det här var precis en sån sak som behövs för att vilja prestera och göra det lilla extra på jobbet. En annan kommer fram och frågar om jag fyller år eller bjuder för att jag är snäll och jag svarar för att jag är snäll. Det känns konstigt att ta de orden i min mun.
Så här säger forskningen:
Det gamla talesättet "det är saligare att ge än att få" tycks ha stöd i vetenskapen. I hjärnstudier på National Institutets of Health i USA framkom att i delar av hjärnan som är aktiva när vi upplever njutning, som till exempel god mat och sex, de delarna är lika aktiva när vi ser någon ge pengar till välgörenhet som när vi får pengar själva. Att vara den som ger höjer till och med känslan av välmående mer än när vi spenderar pengar och ger saker till oss själva.
Trapphuset dag 4. Väntar på min tur
Jag låter en man i min ålder går ner för trappan och väntar en god stund tills han är nere. I vanliga fall hade jag försökt gå upp samtidigt som den andre och trängas.
– Tack för att du väntar, säger han och ler.
– Det är klart, inga problem, svarar jag.
Jag känner mig gladare inombords och mer avstressad, konstigt nog, fast jag har bråttom. Kan det vara välbehaget som sprider sig i kroppen av att göra något litet för en annan människa?
Så här säger forskningen:
Den som förmår stanna upp och fästa sin uppmärksamhet på det som sker här och nu är mer benägen att uppleva positiva känslor än den som är någon annan stans i tankarna. Den som har en icke-dömande attityd upplever även mindre stress.
Tuna backar dag 5. Bjuder kär gammal vän på lunch
Jag skriver på Facebook till en väninnan som jag inte träffat på evigheter: "Har du lust att ta lunch med mig någon dag i nästa vecka?" Svaret kommer omgående: "Hejsan fina Anna. Såååå kul att höra ifrån dig. Skulle vara jättekul. Ett ögonblick, så ska jag kolla schemat". När vi ses känns det som det var i går, fast det inte var det. Efter en långlunch med mycket prat och skratt har jag fått en energiboost som heter duga. Glad i hågen återvänder jag till jobbet och tänker att det är bra att vi träffas, så att vi kommer ihåg att vi har varandra.
Så här säger forskningen:
När du gör något för någon annan, känner sig inte bara den personen nära dig, även du själv känner samhörighet med den som tar emot gåvan och banden er emellan stärks.
City dag 6. Tänker på trafikanter och tiggare
Jag stannar med min cykel vid övergångsstället i Carolinabacken för att släppa fram bilar. De har bråttom. Vid ett annat övergångsställe stannar en bilist och jag tackar genom att vinka. Då känns det nästan som att vi är ett team, föraren och jag. På Ica har jag packat en kasse mat åt en gammal dam med rullator och får en massa tack. Men när jag hälsar på tiggaren och ger en slant känns det inte som att jag är särskilt snäll. Det känns snarare som en hopplös, uppgiven situation, inte kan jag göra hans värld bättre.
Det här säger forskningen:
Empati och goda handlingar kan förvandlas till något smärtsamt om den som ger inte känner att det gör någon skillnad. Det kan till och med gå så långt som att man undviker att hjälpa människor i framtiden och att man orsakar sig själv stort lidande med sin uppgivenhet. Men den som stannar upp i själva givarögonblicket och inte reflekterar över framtiden har större chans att känna tillfredsställelse.
Dag 7. Räddar bortsprungen hund
Det är en kulen vinterkväll i Stadsskogen, endast månens sken kastar ljus över skogens mörker. På en gångstig går jag med hunden och möts plötsligt av en lösspringande liten hund. Jag har varit med om att min vovve stuckit och vet hur förtvivlad man blir. Den här hunden verkar inte stressad, mest glad och nyfiken. När ägaren kommer med andan i halsen är läget under kontroll. Hon blir glad att jag stod kvar med min hund som lockbete, vilket visar sig bli ett samtalsämne som gör att man får kontakt med folk och bara det är ju en vinst.
Det här säger forskningen:
De som hjälper mår bättre både psykiskt och fysiskt. Det har Martin Seligman och Ed Diener, frontfigurer i positiv psykologi-forskning, bevisat i experiment. Andra forskare har gått längre och visat att det kan till och med förlänga våra egna liv.
Källa: Forskningsresultaten är hämtade från Greater Good Science Center vid universitetet i Berkeley, USA. Där sker tvärvetenskaplig forskning om positiva känslor och mekanismerna bakom lycka, starka sociala band och osjälviskt beteende. Läs mer på: http://greatergood.berkeley.edu