Chioma Nnamaka, Helena Kjellgren och Jessica Grant från Salléns damlag är i Rosendalshallen för att träna en grupp ungdomar som spelar basket i projektet Ronjabollen. Det är fjärde träningen.
– De har blivit mycket bättre. Jag ser skillnad när de dribblar, säger Helena Kjellgren med en basketboll under vardera armen.
Träningen inleds med dribbling växelvis med vänster och höger hand och ett avslutande kast mot korgen. Skor gnisslar mot golvet.
Ronjabollen är ett projekt inom TRIS – tjejers rätt i samhället – för tjejer som står långt utanför majoritetssamhället. En del har inte möjlighet att idrotta. Det kan bero på att föräldrarna inte har råd att betala fritidsaktiviteter eller att de inte låter sina döttrar vara med på idrottslektionerna i blandad klass.
– Det kan också bero på att föräldrarna inte känner till svensk idrottskultur. TRIS ser idrotten som ett sätt att integreras i samhället, säger Sevana Berström som är projektledare för Ronjabollen.
Bortsett från att det är bra för hälsan att röra på sig behöver man betyg i idrott eftersom det hör till kärnämnena. Utan betyg i idrott kan man inte söka till gymnasiet. Ibland gör Sevana Bergström hembesök.
– Jag kan påverka föräldrarna. Många vet inte vad som händer på idrottslektionerna. En del tror att gympaläraren går in i tjejernas omklädningsrum eller att mödomshinnan brister om man idrottar, säger hon.
Hon brukar också förklara vad som händer inom Ronjaprojektet och då brukar många föräldrar vara positiva till att deras barn får delta där.
Basketträningen är ett ställe där man kan röra på sig och vara sig själv. Den är en chans att byta miljö och träffa kompisar efter skoltid. Många av de här tjejerna lever i en snäv värld och får inte åka in till stan och fika med tjejkompisarna. Flera som kommer till träningen bor på ett boende för ensamkommande flyktingbarn och tillbringar sin mesta tid antingen på boendet eller i skolan.
Andra kommuner har visat intresse för projektet.
– De frågar hur vi lyckas nå ut. Vi jobbar framgångsrikt här, säger Sevana Bergström.
Nu skriver hon på en metodhandbok för att kunna sprida konceptet.
Tjejerna har ställt upp sig bredbent i två led. Den längst fram rullar bollen bakåt genom "tunneln". Den längst bak fångar bollen och springer fram. Sedan upprepas samma sak under stor koncentration medan tunneln steg för steg rör sig framåt.
– Move forward. Good. Run, run, hojtar ChiomaNnamaka med hög röst.
En boll rullar i väg. AmalMahamed springer skrattande efter den.
Flera gånger uppmanas tjejerna att dricka vatten.
– Drink water. Vatten, vatten, vatten!
När det till sist är dags för match springer de runt i en stor klunga och ropar på passningar. Två tjejer kämpar om bollen och börjar skratta när de inser att de är i samma lag. Det blir inte många träffar i korgen, men alla ger järnet och det går inte att ta miste på hur kul de har.
Naimo Omar och Faisa Omar säger att de gärna vill bli basketproffs.
– Vi gillar att lära oss basketboll. När vi tittar på tv verkar det kul.De går i samma förberedelseklass i Gottsundaskolan och säger att deras föräldrar tycker att det är bra att de spelar basket och rör på sig.
ChiomaNnamaka är entusiastisk över sitt uppdrag som tränare.
– Jag har alltid velat jobba med ungdomar, säger hon.
Vet de om att du är proffs?
– Jag tror inte de visste det från början, men nu har faktiskt flera av dem kommit och kollat på några matcher.