I en särskild skrivelse kräver Calmfors och hans kolleger förändring: Resurserna är för små och organisationen feltänkt. Finansminister Anders Borg svarade direkt genom att antyda att anslagen tvärtom kunde sänkas: ”De har 7 miljoner för att ta fram en rapport om året och det kan inte vara ett alltför betungande uppdrag för åtta ledamöter med så stora resurser. Nu ska vi pröva om det inte går att minska de här resurserna.”
Borg fortsätter sedan att raljera över de bekväma ledamöterna. Och lite har de förstås sig själva att skylla. De hade kunnat framhålla vikten av sitt arbete utan att jämföra sig med amerikanska Congressional Budget Office med 230 medarbetare. Det handlar om arbetsinsatser och uppgifter på helt olika nivåer. Och det vore olyckligt om högtravande internationella jämförelser eller krav på ökade resurser skymmer det som är verkligt intresssant med rådets skrivelse.
Den viktigaste punkten är nämligen förslaget om att Finanspolitiska rådet inte ska lyda under regeringen utan i stället vara underställt riksdagen, precis som i dag är fallet med Riksbanken och Riksrevisionen. Visserligen är normalläget att myndigheter är underställda regeringen, men rådets granskande uppdrag sätter saken i ett annat ljus.
Så länge det uppfattas som att Finanspolitiska rådet befinner sig i en beroendeställning till regeringen, kommer alltid dess granskningar att kunna ifrågasättas. Det är hela tiden nära till hands att avfärda dem som för tillmötesgående eller påstå att rådets ledamöter medvetet blundar för delar av regeringens politik. Det spelar ingen roll hur meriterade och seriösa ledamöterna är. Inte heller hur väl de lyckas hävda sitt eget oberoende. Så länge rådet är underställt regeringen kommer misstankarna att finnas där.
Och denna misstanke gynnar inte regeringens trovärdighet. Anders Borgs reaktion känns nästan lite barnslig. Om han nu tror på sin egen politik, vilket man får utgå ifrån att han gör, vad är då problemet med en ekonomisk granskning som uppfattas som trovärdig både till höger och vänster?