Julia är tio år. För två timmar sedan var hon med sin mamma på begravningen av en älskad vän som oväntat gått bort. Då grät hon otröstligt. Nu leker hon högljutt med sina kompisar. Skrattar och springer snabbt fram och tillbaka. Av gråten på kyrkogården för bara ett par timmar sedan syns inte några spår.
– Precis så fungerar barn. Man brukar säga att barns sorg är randig. De lever i nuet. Är jätteledsna ena sekunden och jätteglada den andra. Det är helt normalt och det är förmodligen psykets sätt att ta en bit i taget, säger Maria Farm, psykolog och KBT-tearapeut, som skrivit ”Sorgboken – för dig som förlorat någon”.
Att sörja randigt, som psykologerna talar om, är förmodligen en ren överlevnadsfunktion. Sorg gör lika ont för barn som för vuxna, oavsett om den orsakats av ett dödsfall eller av en annan kris. Det är stundtals rakt igenom fruktansvärt. Men det är något vi måste ta oss igenom.
– Det är viktigt att vara medveten om hur det fungerar hos ett barn, även om det naturligtvis inte ser exakt likadan ut hos alla, säger Maria Farm.
Fördöm alltså inte barnets beteende när hon eller han pladdrar engagerat om vilket lego hon vill ha, trots att du precis berättat att något hemskt har hänt.
– Var så rak och konkret som möjligt. Använd aldrig i termer som ”somnat in”, ”gått bort” eller ”rest iväg” om någon dött. Var ärlig och tydlig med att personen är borta för alltid, hur smärtsamt det än är, säger Maria Farm.
Sorgen kommer i vågor, utan att vi vet när den dyker upp nästa gång. Därför är det viktigt att du finns där och att du hänger på när ditt barn tar upp ämnet. Här gäller det att vara lyhörd, och ”lagom” påträngande. Ställ gärna frågor som ”Tänker du också på pappa när de spelar den här låten på radion?”, men var beredd på att svaret kan komma först flera timmar senare. Skapa tillfällen för samtal, kanske när ni grejar i trädgården tillsammans, åker bil eller är ute och går.
– Försök svara så ärligt som möjligt när ditt barn frågar, även om du inte tar med alla detaljer. Det otäckaste är oftast de fantasier som uppstår när vi inte vet, säger Maria Farm.
Var medveten om att barnet kanske inte kan prata om sina känslor, antingen beroende på ålder, eller för att det gör för ont. Sorgen finns där, även om barnet inte alltid visar det med ord. Ju yngre ett barn är, desto vanligare är det att beteendet avslöjar hur han eller hon mår.
Ofta berörs hela familjen av en sorg. Du kan själv vara förkrossad. Då är det svårt att ta sitt vuxenansvar och vara en trygg förebild.
– Det är inte farligt för ett barn att se att mamma eller pappa är ledsen. Att gråta tillsammans och att sörja ihop är naturligt, säger Jannes Grudin, psykolog på Rädda barnen.
Under de senaste 20-30 åren har vi blivit bättre på att prata med barn om känslor. Det finns helt enkelt en större medvetenhet i|dag.
– Numera vet vi att sorg är en naturlig process med ett naturligt förlopp, hos barn såväl som hos vuxna, säger Jannes Grudin.
Genom att låta barnet vara delaktigt i sorgeprocessen blir det lite lättare att ta sig igenom den för hela familjen. Samtidigt måste du som vuxen vara lyhörd och känna efter hur mycket ditt barn klarar av att se och höra.
– Man ska inte dölja sina egna känslor inför barnen. Men om man hamnar i en situation då man själv inte klarar av att behärska sig, då kan det vara skrämmande för barnet, som ju alltid kollar in och försöker tolka sina föräldrars känslor, säger Jannes Grudin.
Vid de tillfällena, när man själv är så utom sig att man bara skriker, då är det alltså bäst att försöka ta in andra vuxna i nätverket. Personer som barnet litar på och som finns där som ett stöd för hela familjen. Att involvera förskolepersonal och lärare, som håller ett extra öga på barnet när du inte är med, är också viktigt. (TT)