Barndiabetes ruckar på livsstil
Det ställer speciella krav på omgivningen när små barn får den kroniska sjukdomen diabetes. För treåriga Alrik Manell förändrades tillvaron helt när han fick diagnosen.
Alrik Manell liv har förändrats,men mycket är ändå som vanligt i tillvaron.
Foto: Robert Henriksson
Förra året vid den här tiden började Alrik plötsligt att dricka och kissa mycket. Fem glas vatten precis innan han gick och lade sig och tre glas ett par timmar senare var inte ovanligt och hans nattblöjor räckte inte till. Förskolepersonalen ringde en dag till Alriks mamma, Anna Manell, för de undrade om han höll på att få feber, förutom att han drack mycket.
- Jag ringde sjukvårdsupplysningen och beskrev hans symtom. De tyckte att vi skulle åka upp till sjukhuset på en gång, så det gjorde vi. Där såg de direkt att hans blodsockervärden var för höga. Han lades omedelbart in och fick dropp i tre dygn. Jag hamnade i ett chocktillstånd, berättar Anna Manell.
Hon och hennes man, Rashid Manell, turades om att vistas tillsammans med sonen på avdelningen. En gång i timmen väcktes alla då Alriks socker skulle kontrolleras med ett litet stick i fingret. Men hon talar också om att de fick möta en fantastisk personal och att hela familjen fick bra stöd på alla möjliga sätt av barndiabetesteamet.
- Alrik verkar ha bara ljusa minnen från den här tiden. Han talar med glädje om lekterapin. För oss vuxna var det mycket att lära sig. Det var heller inte lätt att ställa in sig på att ens barn har en kronisk sjukdom som kan bli dödlig om man inte sköter den rätt, berättar Anna Manell.
Nu får Alrik sprutor med insulinpennor som ges i underhudsfettet på magen 6 - 7 gånger per dag.
- När Alrik skulle få sina sprutor samlades barngruppen i en intresserad ring runt i början, men nu har de vant sig. Det är inte mer speciellt med honom nu än vad det är med något annat barn i gruppen som är överkänsligt mot något, berättar Anna Barkman, föreståndare för Svartbäckens Montessoriförskola.
Själv beskriver han nämligen det hela som att han är allergisk mot socker.
Anna Barkman tycker det har fungerat fint med samarbetet med Domarringens skolkök som levererar maten till dagiset.
- De skickar matlistor till föräldrarna och är det någon mat som är mindre bra för Alrik, som till exempel när det är soppa eller pannkaka, så kan föräldrarna skicka med något han kan komplettera med. Här på dagis vet vi precis vad vi ska ge honom för mat och att vi ska passa på honom är någon bjuder på godis eller glass. Alrik får egen isglass som vi gör på light-saft till exempel.
Någon vuxen måste hjälpa honom med sprutorna än så länge, men när Alrik blir i skolåldern ska han sköta dem och blodsockermätningarna själv. Diabetes är den enda sjukdomen där patienten ordinerar sina doser själv. Det är förstås svårt att sköta för en liten som inte ens lärt sig klockan än och kanske inte kan uttrycka hur han mår. Därför är det viktigt att han kan vara i en omgivning som känner honom och som kan "läsa av honom" rätt.
- Lite svårt är det för oss vuxna att se skillnad på när det är frågan om vanligt småbarnstrots och när blodsockret är för högt. Vi brukar börja med att kontrollera sockret, säger Anna Manell.
Föräldrarna är glada över att Alrik fick gå kvar på Svartbäckens Montessoriförskola och att man ville anpassa sig till situationen där. En extra resurspersonal anställdes och hela personalgruppen utbildade sig i hur de skulle kunna ta hand om Alriks diabetes.
- De är jättebra på att ställa in dosen och vi oroar oss faktiskt aldrig när Alrik är på dagis, säger hans föräldrar.
Men de tycker att det är en mardröm när han får magsjuka eftersom alla intentioner med kosthållning och blodsockernivåer ställs överända. Och de har fler vård av barn-dagar än föräldrar i allmänhet.
Föräldrarna tycker sonen är tapper. I början fick de jaga honom för varje stick som skulle göras. Nu kan de sticka honom eller peta i honom lite extra gröt när han är nästan sovande utan att han reagerar nämnvärt. Och den röda necessären, med diabetesprylarna, är en självklar del i hans dagispackning varje dag.
- De flesta vill att deras barn ska vara unika. Men vi vill att Alrik ska få vara ett barn som alla andra barn, säger Anna Manell.
Så jobbar vi med nyheter