Det säger Jóna Kristjánsdóttir, legitimerad psykolog vid Barn- och ungdomspsykiatrin i Uppsala. Hon har mött barn som plötsligt förlorat sina föräldrar i våldsbrott.
Det viktigaste direkt efter en sådan händelse är att barnet får hjälp att känna trygghet igen, säger hon.
– Den första som barnet möter är ofta en polis. Barnet minns ofta den här personen eftersom det är den som tar barnet ur den hemska händelsen. Det blir första ledet i att återupprätta tron på att det här inte kommer att vara för evigt.
Det är inte alltid lätt att se på barnet att hen mår dåligt. Barn hanterar det inträffade utifrån sin egen mognadsnivå. Till exempel kan riktigt små barn leka precis som andra men plötsligt falla ihop och bli helt otröstliga, säger Jóna Kristjánsdóttir.
– Det låter kanske motsägelsefullt, men att tro att barn inte tänker på det som hänt bara för att de inte ser ledsna ut är en jättemiss. Det gör de.
Därför är det viktigt att vara observant och att ge barnet tid att berätta och ställa frågor.
– Var så enkel och tydlig som möjligt. Annars blir barnet bara osäkert. "Det är en person som har dödat en annan person". Efter det kommer ofta frågan "Varför det?". Då ska man inte trassla in sig. Man kan säga "Jag vet inte, men det händer väldigt sällan".
Ofta tar barnet på sig skulden för det som hänt utan att det finns någon verklig substans i det. Därför kan hen behöva hjälpa att tolka det inträffade på rätt sätt. Annars kan bilden leva kvar i vuxen ålder.
– Om du var sex år när det hände kan du som 20-åring ha kvar sexåringens bild av att du borde kunnat rädda situationen. Det gäller att få hjälp på vägen så att inte den tolkningen stannar kvar.