I veckans Dagens Samhälle (nr 44, 2018) intervjuas Ulla Hamilton, vd för Friskolornas riksförbund. Hon sitter med i en referensgrupp som är knuten till en pågående utredning om konfessionella inslag i skolor.
Hamilton påpekar i intervjun att konfessionella skolor mycket riktigt lyder under samma regler som andra skolor. Men så lägger hon till att det inte är lätt att precisera vad som är en konfessionell inriktning: ”Det handlar ju inte bara om religion. Värdegrunden i läroplanen, är den konfessionell?”
Det är ett märkligt uttalande. Nej, läroplanen är inte förstås inte ”konfessionell”. Att det i den finns formuleringar som ”alla människors lika värde” och att skolan ska ”verka för jämställdhet” är något annat än att skolan förkunnar religion.
Faktum är att det som står i läroplanen kan krocka med det som står i religiösa skrifter. Långt ifrån alltid, men ibland. Inte minst i frågor som rör homosexualitet och jämställdhet.
I stället för att antyda att läroplanen minsann är ”konfessionell” den också, borde Friskolornas riksförbund oroa sig för att det finns friskolor som isolerar barn från det övriga samhället.
Nyligen kritiserade Skolinspektionen till exempel en kristen friskola, Hällebergsskolan, i Ljungskile. Elever på skolan hade vittnat om att lärare kritiserat homosexualitet, citerat bibeln på lektioner och - trots att det ingår i kursplanen för idrotten - inte låtit elever dansa pardans. Dansförbudet motiverades med att eleverna ska undvika ”fysisk kontakt innan giftermål”.
Ett annat hårresande exempel är "Vetenskapsskolan" i Göteborg, som i ett ägaravtal påstod att islamisk lag skulle gälla i skolverksamheten.
På pappret är skolan inte konfessionell, men den har starka kopplingar till den salafistiska miljön. Självaste vd:n och huvudmannen för skolan har av Säpo pekats ut som rekryterare till våldsbejakande islamism, något som stiftelsen Doku avslöjade. Skolan har könsseparerat elever och propagerat för att flickor ska täcka sig. Trots återkommande kritik mot att skolan missköter sig tillåts skolans vd expandera sitt skolimperium på flera håll i landet.
Att det får ske är naturligtvis ett oerhört svek mot barnen i dessa skolor.
Socialdemokraterna lovade inför valet att förbjuda religiösa friskolor, medan Liberalerna vill hindra åtminstone nya etableringar. För att dessa politiska förslag inte ska bli ett slag i luften behöver man se att religiösa sekter mycket väl kan driva skolor som formellt inte har konfessionell inriktning.
Likt ovan nämnda Vetenskapsskolan är exempelvis den kristna sekten Plymouthbrödernas Laboraskolan även den formellt icke-konfessionell. Framför allt behövs tydlighet. När det härom året visade sig att en friskola med islamsk profil i Stockholm separerade barnen redan på skolbussen – pojkarna fick bussens framdel, flickorna dess bakdel – reagerade även Gustav Fridolin i egenskap av miljöpartistisk skolminister. Plötsligt haglade avståndstaganden i hela det politiska Sverige.
Men just den skola som då hamnade i blåsväder, Al-Azharskolan, hade av Skolinspektionen fått tillåtelse att könsseparera eleverna i undervisningen. Skolan, med elever från sex års ålder, var öppen med sin starkt konservativa uppfattning om att flickor och pojkar inte ska ha fysisk närhet. Det motiverades med kultur och religion. Och ansvarig myndighet gick alltså dessa krav till mötes.
Frågan makthavare därför ska ställa sig är: vad ska gälla i svensk skola? Ska alla elever få en mångfald av perspektiv och möjligheter, oavsett vad deras föräldrar tror på? När frågan har ett svar behövs en röd tråd, det vill säga att även myndigheter som Skolinspektionen tar hänsyn till läroplanens riktlinjer om exempelvis jämställdhet.
Nu skickas det dubbla signaler.
Priset betalas av barn som i stället för att få en frizon i skolan får lära sig att det är syndigt med pardans och homosexualitet, och att fina flickor täcker sig.