Barn kan också älska
KRÖNIKA. De är ju bara barn, sa de vuxna bakom ryggen på oss. Och visst var vi det, men barn kan också älska.
Foto:
När jag började andra terminen i sjuan träffade jag min stora kärlek. Just det, jag var inte ens fyllda 14 år. Jag var ensam bland mina kompisar att ha pojkvän och ingen kunde förstå varför jag ville tillbringa så mycket tid med honom. Vi gjorde allt som mina vänner gör idag. Vi skrattade och bråkade, reste överallt tillsammans, träffade varandras släkter, köpte presenter i mängder. Allt. Vi var ihop i två år. Men ändå var det någonting som var annorlunda mot alla ungdomspar idag. Omvärlden.
Det var inte en enda som kunde förstå hur kära vi var. De vuxna småflinade åt varandra när vi jämt skulle vara tillsammans. Några sa till mig efter att det tagit slut, att jag såklart skulle träffa andra, "mister man en står det tusen åter". Det tog mig lång tid att kunna komma över honom, och då menar jag verkligen lång. Och det lustiga var att när jag berättade för någon, vuxen som barn, att jag fortfarande saknade honom, höjde de mest på ögonbrynen. "Det där är något du intalat dig, inte kan du fortfarande tänka på honom." Men det gjorde jag. Det var när min mamma berättade om hennes unga kärlek i ungefär samma ålder som jag insåg att jag inte var ensam, vilket jag faktiskt trodde.
I dag, några pojkvänner senare, kan jag utan tvekan säga att mina känslor, då som nu, inte har förändrats. Självklart mognar vi, och ett förhållande i 14-års ålder kan aldrig bli på samma sätt som idag. Men jag var för den skull inte mindre kär. Eller älskar man sina föräldrar mer bara för att man blir äldre?
Så jobbar vi med nyheter