– Barn i dag rör sig främst mellan hemmet och skolan, säger Tanja Joelsson som är forskare i barn- och ungdomsvetenskap vid Uppsala universitet.
I våras träffade Tanja Joelsson drygt 60 barn och ett 30-tal föräldrar i stadsdelarna Rosendal, centrala staden, Storvreta, Kungsängen, Fålhagen, Norby och Kåbo. Barnen har hon intervjuat och varit ute med för att se hur de rör sig. Föräldrarna har hon enbart intervjuat. Syftet med fältarbetet var att se hur mycket barnen rör sig i sitt närområde och hur föräldrar och barn resonerar kring detta.
– Jag kan konstatera att barns fritid överlag är väldigt reglerad. De har aktiviteter som de går på, och på övrig fritid är de också kontrollerade i var och hur de får röra sig utomhus.
Flera tidigare studier har visat att barn rör sig betydligt mindre i sina bostadsområden i dag än för 30 år sedan. En av anledningarna är en ökad riskmedvetenhet från föräldrarnas sida, enligt Tanja Joelsson.
– Det är ett sätt att vara en god förälder, att man inte låter barnen springa hur som helst. Starkast finns det här hos medelklassföräldrar, en brist i min studie är att områdena är rätt lika; det är vita områden där det främst bor just medelklass.
Till viss del kan barnens begränsade rörelsefrihet handla om att föräldrar är överbeskyddande, menar hon. Men inte bara.
– Bilismen har ju ökat och planeringen av våra städer har varit väldigt motorcentrerad. Och i dag får vi ju blixtsnabbt nyheter från andra länder, vilket innebär att föräldrar även i länder där kidnappningar i princip aldrig sker påverkas av kidnappningshistorier.
– Men jag blev ändå överraskad över hur stark föräldrarnas riskhanterande är i praktiken. Hur mycket de, till viss del omedvetet, reglerar barnens rörelsefrihet.
De flesta barn köper reglerna utan större invändningar. Få barn uttrycker ens att de har regler, det är snarare så att reglerna har insocialiserats under lång tid, säger Tanja Joelsson. Och många av barnen i hennes studie tycker inte att begränsningarna är konstiga, utan trivs med dem.
– Barn är rädda för trafiken, men vissa säger också att de är rädda för att bli bortförda av främlingar.
Men ungefär i nioårsåldern börjar många barn vilja spatsera runt på egen hand, och mellan nio och elva år är de som mest rörliga utanför hemmet. Lekplatser, skolgårdar och andra ställen som är ämnade för barn är mest populära. Få barn är ute i skogen spontant. I tolvårsåldern sitter många mer hemma igen.
– Det kan ju vara för att de har mer läxor plus att de inte längre är lika intresserade av exempelvis lekplatser.
Kommer tendensen att fortsätta, så att barn om 30 år rör sig ännu mindre utanför hemmet än dagens? Tanja Joelsson hoppas inte det.
– Både för barnens hälsa och för ett hållbart samhälle hoppas jag att stadsplanerare tänker om. Att man tänker mer på barn och på gångare och cyklister.
Vad ska man göra som förälder tycker du?
– Bli mer medveten och låt barnen ta olika offentliga rum i besittning. Låt dem gå till skolan mer. Och fundera: behöver man verkligen ta den där bilen eller kan man cykla ihop med barnet dit man ska?
Tanja Joelsson försöker själv leva som hon lär. Hennes äldsta dotter har kommit i skolåldern och har ganska stor frihet att röra sig i närområdet.
– Samtidigt är ju också min största rädsla är att mitt barn ska förolyckas i trafiken. När vi cyklar låter jag henne cykla först för att se vilken väg hon väljer och om hon hittar hem. Det jag märker är att om man ger barn förtroende så blir de mer kompetenta och får mer självförtroende.
Sedan Tanja Joelsson gjorde sin fältstudie har ett nytt fenomen kommit som delvis ändrat gatubilden: Pokemon go.
– Den här typen av fenomen gör det tydligt att vi tycker att det är något speciellt att barn är ute och rör sig. Plötsligt finns barn på platser där de inte brukar vara.