– Barn är väldigt olika och miljöer skiljer sig också åt. Men det finns biologiska och psykologiska begränsningar för hur bra barn klarar trafikmiljön, säger hon.
Man brukar säga att barn är mogna för trafiken i tolvårsåldern. Först då har barnen förmåga att uppfatta vad som händer runt omkring dem, på ett sätt som gör att de kan bedöma risker. Det handlar bland annat om att hörsel och syn hos mindre barn inte är fullt utvecklade ännu.
– Barn i förskoleåldern har svårt att tolka vad de ser och svårare än vuxna att uppfatta saker i ögonvrån. På grund av sin huvudform har mindre barn problem med vidvinkelseende, säger Pia Björklid.
Först någon gång i tonåren har barnen lärt sig tolka synintrycken fullt ut, menar Pia Björklid. Barn kan också ha svårt att höra varifrån ett ljud kommer.
– När en bil tutar kanske barnet tittar åt ett annat håll. Barn kan inte sprida sin uppmärksamhet.
Det gör också att barn fokuserar på en sak i taget. Vanligaste olyckorna med barn i trafiken är vad som ofta kallas ”utrusningsolyckor”. De kan inträffa när ett barn ser till exempel en kompis på andra sidan gatan och springer ut med fokus bara på den. Och när ett barn cyklar är det bara trampandet som gäller.
– De koncentrerar sig på cyklandet och tänker inte på att det finns andra trafikanter. Det är knepigt nog att cykla.
Den största risken med barn i trafiken – och det som skiljer dem mest från vuxna – är att de leker hela tiden, menar Pia Björklid. Omvärlden är ett enda stort lekrum.
– De bär med sig leken överallt – även i trafiken. De är inte sakligt inställda utan uppfyllda av känslan.
Forskning visar också att barn har svårt att sätta sig in i hur andra – till exempel en bilförare – tänker. Det gör att de inte kan bedöma om föraren tänker stanna eller kanske svänga.
Pia Björklid har i sin forskning intervjuat många barn och märkt att väldigt många varit med om incidenter där det varit nära ögat att en olycka skulle ske. Det gör trafikmiljön stressande för barn. Det är dessutom vanligt att barn tar på sig skulden för en olycka och drar slutsatsen att ”det var mitt fel”. Men enligt Pia Björklid är det aldrig barnets fel.
– Barn fungerar ju så! I en dåligt planerad trafikmiljö kan man aldrig lägga skulden på barnet.
Istället lägger hon ansvaret på myndigheterna. De har en skyldighet att planera för barnen, menar hon. Farthinder och sammanhängande gång- och cykelvägar är bra. Raksträckor däremot är av ondo, eftersom bilförare då lätt gasar på.
Och hon ser en attitydförändring på exempelvis Trafikverket.
– Attityder har förändrats i positiv riktning. Förr skulle barnen anpassas till miljön. Nu tänker man i stället att miljön ska anpassas efter barnen.
Antalet barnolyckor i trafiken har också minskat drastiskt de senaste 50 åren. Men enligt Pia Björklid visar studier att barns rörelsefrihet samtidigt har minskat.
– I planering av nya områden leder man in trafiken i barnens revir, som försvinner med förtätning, säger hon.
En delförklaring till att olyckorna har minskat kan vara att barn helt enkelt rör sig mindre ute på egen hand.
Pia Björklid är nu engagerad i ett internationellt projekt tillsammans med Trafikverket, där man studerar hur barn tar sig till skola och aktiviteter. Resultaten jämförs med ett tiotal andra länder, och redan nu kan de se en tydlig förändring från 20 år tillbaka i tiden. Om i princip samtliga barn mellan sju och nio år gick till skolan på egen hand på 1980-talet, var det bara knappt hälften år 2009.
UNT frågar: Har du varit med om någon farlig situation i trafiken?
Moa Nilsson, 7 år, Sverkerskolan
– Nej, jag går inte hem själv från skolan. Ibland cyklar jag till skolan med en vuxen och då brukar det gå bra. Det som kan vara svårt att veta är när man ska stanna, till exempel när det kommer en bil.
Amanda Björk, 8 år, Sverkerskolan
– Ja, jag höll på att gå över gatan, då glömde jag att titta mig för och då var det en bil som kom körande och som inte såg mig, jag var så liten. Jag såg den inte heller först. Jag hann aldrig bli så rädd för inget hände.
Filip Jovicic, 15 år, Katedralskolan
– Ja, det var när jag skulle korsa ett övergångsställe, jag gick i fyran. Det var en bil som körde otroligt fort och den skymdes av en buss som stod i vägen på gatan. Föraren höll på att köra på mig men hann tvärbromsa. Ljudet från däcken skrämde mig jättemycket. På kvällen när jag skulle sova grät jag, jag tänkte på det som hänt och såg allt spelas upp i ultrarapid i huvudet. Han som körde bad aldrig om ursäkt, han bara körde därifrån.
Lukas Florencio, 14 år, Tunabergsskolan
– Ja, för något år sen. Jag skulle ut i en korsning på cykel och så blev jag påkörd av en bil, jag ramlade inte, det var inte en så hård smäll. Det var en förare som inte såg mig när jag var på väg till skolan. Han sa förlåt och jag sa ”ok, det är lugnt”.
Nils Heimer, 14 år, Tunabergsskolan
– Ja, jag cyklade en gång i uppförsbacke och då kom det en cykel i hög fart som inte hade så bra koll och cyklade in i styret på mig. Jag klarade mig utan skador. Det var när jag cyklade hem från träningen för några månader sen.