Stämningen på den svenska öppningen av utställningen Too young to wed, på Fotografiska i onsdags kväll, var säregen. I och med att många av besökarna kom direkt från den pågående sjätte FN-konferensen om befolkningsfrågor – där parlamentariker från över hundra länder deltar – var högtidlighetsfaktorn inte obetydlig.
Men talen, skönsången, mångfalden och festkläderna kunde inte mota bort obehagskänslan.
I Too young to wed visas elva av fotografen Stephanie Sinclairs bilder på unga flickor som har tvingats in i äktenskap. Vi får bland annat möta Tehani från Jemen, som var sex år när hon giftes bort med en 25-årig man, och 11-åriga Ghulam från Afghanistan som, utan något att säga till om, har parats ihop med en 40-åring.
Sårbarheten och utsattheten är påtaglig i flickornas uppsyn. Vetskapen om att deras rättigheter, möjligheter och framtidsutsikter har minskats drastiskt genom giftermålet får betraktaren att känna ilska och förakt mot de män och strukturer som bär förtrycket.
Barnäktenskap är inget litet problem. FN:s befolkningsfond, UNFPA, beräknar att 142 miljoner flickor i världen kommer att ha gifts bort innan sin 18-årsdag fram till år 2020. Det är på alla sätt nyttigt att få ett ansikte på några av dem som har utsatts – statistik blir lätt annars ”bara en siffra”. Men det finns ett annat problem som inte Too young to wed riktigt kommer åt.
I Sverige och övriga västvärlden är det lätt att tänka på barnäktenskap som något som sker ”där” – i Jemen och Etiopien – men inte ”här”. Eftersom utställningen fokuserar på just dessa länder finns en risk för att den bilden förstärks.
Det ska naturligtvis inte spela någon roll var i världen ett offer för en viss typ av övergrepp har råkat födas. Med det sagt är det ändå ofta så att människor har lättare att känna engagemang inför de missförhållanden som de möter i vardagen och ”på hemmaplan”. Men barnäktenskap drabbar också svenska flickor, även om vetskapen om detta generellt sett är låg.
Under ett samtal med UNT uttrycker Babatunde Osotimehin, chef för FN:s befolkningsfond UNFPA, en förhoppning om att i-lands- och u-landperspektivet i frågan om barnäktenskap ska upphöra. Han önskar i stället att frågan ska erkännas som ett globalt problem som måste motverkas och hanteras i alla världens stater.
Osotimehin påminner också om att sedvänjor aldrig kan separeras från genusfrågor och att mycket i slutändan handlar om en manlig ovilja att avstå makt – vilken tar sig många olika uttryck.
I slutet av maj röstar svenska riksdagen om ett lagförslag som har utformats för att skydda barn från tvångsäktenskap. Insikten om att den här typen av problem inte endast existerar ”där” har slutligen fått fäste i det politiska medvetandet. Men i sin nuvarande form är förslaget inte heltäckande – vilket har framhållits av Svenska FN-förbundet – så än är vi inte i mål.