Genom sexdagarskriget 1967 kom Israel att kontrollera också det som skulle ha blivit den arabiska staten Palestina. Först 1988 släppte Jordanien sina anspråk på Västbanken. Men något fredsavtal som skulle kunna öppna för en palestinsk stat har aldrig kommit till stånd. I stället har israeliska bosättningar expanderat in över palestinskt område.
Ändå är det i dag en etablerad självklarhet att gränserna mellan Israel och den palestinska stat som till sist måste upprättas i stora drag måste följa den demarkationslinje som gällde fram till 1967, men med markbyten i båda riktningar. Den palestinska splittringen är ett skäl till att fredssamtalen mer eller mindre upphört. Men den viktigaste orsaken är i dag att den israeliska regeringen är oförmögen eller ovillig att göra de kompromisser som är nödvändiga ? och som uppenbart skulle ligga också i landets eget intresse.
Det är mot den bakgrunden som den palestinska myndigheten, som numera utövar ett kompetent och stabilt styre på huvuddelen av Västbanken, begär att FN ska erkänna Palestina som självständig stat med rätt till medlemskap i världsorganisationen. Men inget tyder i dag på att USA, med vetorätt i säkerhetsrådet, skulle acceptera ett sådant krav. I praktiken sker troligen i stället en omröstning i generalförsamlingen, där ingen vetorätt finns och där en majoritet sannolikt kan tänka sig att uppgradera Palestinas status från ?observatör? till självständig stat utanför FN.
Den närmaste parallellen är Vatikanen, som inte är med i FN men ändå erkänns som en egen stat. Även denna ?lägre? form av erkännande skulle, enligt den palestinska myndigheten, kunna öka pressen på Israel att slutföra de fredsförhandlingar som länge stått stilla.
Men resonemanget har luckor. Dit hör dock inte, som en del motståndare till tanken påstår, att det finns två palestinska regeringar varav en (Hamas i Gaza) vägrar att erkänna Israels rätt att finnas. Den palestinska ledning som söker FN-medlemskap är ju den på Västbanken, som erkänner Israel, och kalkylen är förstås att Hamas ställning kan försvagas om den palestinska myndigheten lyckas uppgradera sin internationella status.
Men det finns andra problem. Palestina har redan utropat sin självständighet ? det skedde 1988 ? och har erkänts av cirka 125 stater. Men effekten på fredssamtalen blev obefintlig. När Osloprocessen inleddes berodde det på helt andra faktorer. Risken är uppenbar att samma sak upprepas på nytt, utan att saken förs framåt. Det finns ingen väg runt de förhandlingar och det slutgiltiga fredsavtal som är nödvändigt både för Palestina och för Israel.
Det finns kommentatorer som främst vill se framstöten till FN som ett försök att finna en ny strategi ? när förhandlingsvägen är stängd så försöker man i stället få en möjlighet att åberopa internationell rätt på det sätt som internationellt erkända stater kan göra. Men en sådan ny strategi kan ändå inte vara något annat än ett sätt att försöka nå fram till målet ? en hållbar förhandlingslösning ? på nya vägar.
I Sverige och övriga Europa diskuteras nu hur EU bör ställa sig. Några EU-länder vill rösta ja, andra tvekar. Men inte heller ett tydligt ja i generalförsamlingen lär få någon påverkan på förhandlingsläget. Begäran om erkännande är en politisk markering i frustrationens ? eller desperationens ? tecken men kan inte ändra de grundläggande politiska förutsättningarna.
Oavsett hur Palestinas status i eller utanför FN förändras så är det förhandlingar och ett fredsavtal som räknas. Och det är detta som världssamfundet bör inrikta sig på att pressa fram.