Bara dottern ber varje dag

— Att vara muslimer handlar för oss mest om traditioner och vanor. Islam är en religion som ingår i vår kultur, förklarar Ayed Ahmad när vi träffar honom, hustrun Amal Mohammadiah och de tre barnen en vardagskväll i hemmet i Gottsunda.
Det har varit en lång dag på dagis för fyraåriga Fouad, som kryper upp i soffan bredvid pappa. Sjuårige Maged har stannat upp framför tv:n. Den arabiska nyhetskanalen al-Jazira rapporterar om nya oroligheter i Israel.
Det har gått tio år sedan familjen kom till Sverige från Palestina. Först bodde de i Norrbotten en tid, men flyttade när Amal fick jobb som verkstadsoptiker i Uppsala. Ayed arbetar som läkare.
— Vi trivs bra. Men livet i Sverige är stressigt. Hämtning på dagis, handla, laga mat, städa. Även om man hjälps åt blir det svårt om båda jobbar heltid, säger Amal och pustar samtidigt som hon ler.

Aldrig besökt moskén
Varken hon eller maken Ayed är praktiserande muslimer. De har aldrig varit i moskén i Uppsala. Men familjen firar de flesta muslimska högtider. Alla utom Ayed undviker också av tradition fläskkött.
— Religion handlar enligt min uppfattning om annat än vad du stoppar i dig. Det är en bagatell. Det viktiga är hur du beter sig mot andra människor. Och sedan är ju faktiskt religionen något som människan kommit på. Eller vad säger du?
Ayed vänder sig med ett skämtsamt leende till tonårsdottern Rasha, som han vet är av en annan uppfattning. Sedan en tid tillbaka praktiserar hon islam. Hon ber varje dag och tillåter sig exempelvis inte att ha pojkvän. Men hon bär inte sjal och har inte läst koranen.
— Jag skulle vilja ha sjal. Men det känns lite för jobbigt i skolan och så. Man blir så annorlunda. Koranen har jag inte hunnit läsa ännu. Jag har aldrig haft tid.

Flexibel muslim
Pappa Ayed inskjuter med ett leende att hans dotter är en mycket flexibel muslim. Han har inga problem med att hon är troende.
— Kanske ber hon för att jag inte gör det. Barn gör ju gärna tvärtemot sina föräldrar du vet. Men jag är en sann demokrat. Hon har rätt att ha sin uppfattning, säger han.
Mamma Amal ler och nickar instämmande. Hon växte själv hon upp i en liberal familj i Syrien och Algeriet. Alla hennes systrar bär sjal, men inte hon.
— Min pappa sa alltid: "Du ska vara fri och göra som du vill. Huvudsaken du är god i hjärtat." Det försöker jag hålla fast vid.

Krigisk teckning
Familjen har kunnat resa tillbaka till Palestina ett par gånger under de senaste åren. När samtalet kommer in på morfar och gården där nere springer sjuårige Maged genast och hämtar en teckning. Den föreställer al Aqsamoskén. I ett av hörnen av teckningen syns några svarta figurer.
— Det är israeliska soldater som skjuter och palestinier som kastar sten, Så här, förklarar Maged och visar med några rörelser.
Mamma Amal berättar att han målade bilden i samband med att intifadan, det palestinska upproret, inleddes för ett drygt år sedan.
— Han såg en hel del på tv. Det som händer påverkar honom mycket, även fast han bor i Sverige. Han har god kontakt med släkten i Palestina och jag antar att man alltid bär sitt ursprung med sig, säger hon.
Rasha berättar att hon försöker lära Maged att be på muslimskt vis. Han vill kunna stå vid morfars sida i moskén nästa gång de ses. På frågan varför hon själv sökt sig till islam svarar Rasha efter en stunds tystnad:
— Det var en känsla jag fick bara. Det har blivit viktigt. Och jag känner att jag kommer lite närmare mina släktingar när jag ber också. Jag saknar dom mycket.
Foud lutar sig mot pappa i soffan och gäspar. Det börjar bli sent. Mamma Amal plockar undan i vardagsrummet. I morgon väntar åter arbete, skola och dagis. Rasha ska be på sitt rum en sista gång för dagen.
Den svenska vardagen rullar på hos familjen Ahmad-Mohammadiahs.