"Bland våra kompisar verkar man känna till problemet. Bland vuxna känns det som att det är mindre känt", säger Åke Hallur Fraurud, som tillsammans med Amaya Sundeqvist Norman och Sara Lagvik sommarjobbar som kommunutvecklare.
Flera av Uppsalas gatumöbler exkluderar hemlösa. Bänkar har armstöd i mitten eller väljs bort till förmån för ståbänkar eller enpersons-fåtöljer. Det är exempel på exkluderande design, menar tre ungdomar.
Åke Hallor Fraurud, 16, Amaya Sundeqvist Norman, 15, och Sara Lagvik, 16, är sommarjobbare med en speciell uppgift: att påverka samhället. Under sina tre veckor som kommunutvecklare hos Barnombudet i Uppsala län ska de försöka göra kommunen till en bättre plats.
– Vi började tänka att det behövdes fler bänkar i Uppsala. Sedan att det behövdes mer bekväma bänkar. Sedan började vi fundera på varför det inte finns bekväma bänkar, och då kom vi in på exkluderande design, säger Amaya Sundeqvist Norman.
Vad är exkluderande design?
– När man genom arkitektur och design håller oönskade personer borta. Till exempel hemlösa och missbrukare, säger Åke Hallor Fraurud.
Varför tror ni att man gör så?
– Man tänker kanske att det känns obehagligt för folk att se missbrukare och hemlösa. Det är fel och oetiskt, fortsätter Åke Hallor Fraurud.
Armstöd mitt i bänken – exkluderande?
Amaya Sundeqvist Norman berättar att ju mer de läst på om exkluderande design och gått runt i Uppsala, desto mer har de insett att "det finns överallt".
– Ett annat exempel är när man lägger typ krossat glas under en bro och maskerar det som konst, säger hon.
Sara Lagvik säger att om exempelvis hemlösa aldrig syns, blir vi inte medvetna om att problematiken finns i vår omgivning.
– Det ger en skev uppfattning av verkligheten.
Med affischer i centrum och ett Instagramkonto vill trion göra allmänheten uppmärksam. Den namninsamling de har startat har fått 137 underskrifter på dryga två veckor.
Exempel på exkluderande design, enligt kommunutvecklarna.
Målet är också att få Uppsala kommun att se över sin arkitekturpolicy – ungdomarna menar nämligen att kommunen inte följer sina egna riktlinjer för offentliga rum.
I arkitekturpolicyn står:
"All byggd miljö i Uppsala, såväl privat som offentlig ska kännetecknas av en inkluderande gestaltning. (...) Oavsett förmåga, tillhörighet eller ekonomi ska man kunna använda sig av vår gemensamma miljö på sina egna villkor och från sina behov."
Sara, Amaya och Åke vill att Uppsala ska bli mer välkomnande och att man ska få sova på bänkar om man så vill. De vill också se att kommunen lägger mer resurser på att hjälpa hemlösa. De har redan träffat två politiker och framfört sina synpunkter.
– Bodil Brutemark (V) var väldigt positiv och skulle försöka ta det här vidare. Jonas Petersson (C) var lite mer kritisk och höll inte riktigt med oss, säger Åke Hallor Fraurud.
Amaya Sundeqvist Norman,15, Sara Lagvik,16, och Åke Hallor Fraurud, 16, har träffat kommunpolitiker och framfört sin kritik.
Kommunutvecklarna får medhåll av Claes Larsson, Uppsala kommuns stadsarkitekt.
– Vi ska ha en miljö där alla är välkomna och vi ska utforma miljöerna just så, på de platser där kommunen är ansvarig.
Bryter den här typen av gatumöbler mot arkitekturpolicyn?
– Ja, det gör den ju. Policyn ska gälla alla.
Stadsarkitekt Claes Larsson ger ungdomarna rätt i att viss utformning av sittplatser är exkluderande och bryter mot kommunens arkitekturpolicy.
Som enhetschef för park vid stadsbyggnadsförvaltningen, är Ingemar Carlsson ansvarig för de bänkar som finns i delar av kommunens parker och grönområden. Alla bänkar man ser ute på stan ägs inte av kommunen, poängterar han.
Enligt Ingemar Carlsson följer hans enhet arkitekturpolicyn vid planering av gatumöbler. Han tycker inte att kommunen gör något för att aktivt exkludera människor.
– Det där armstödet i mitten finns för att det ska bli enklare att resa sig upp som äldre eller funktionshindrad. En stor del av sofforna är ju också utan armstödet.
Ingemar Carlsson, enhetschef för park vid stadsbyggnadsförvaltningen i Uppsala kommun, håller inte med om kritiken.
Är det en medveten strategi att hindra människor från att sova på bänkar?
– Nej, det tycker jag inte, men jag ska inte heller sticka under stol med att det finns platser som är frekvent befolkade av hemlösa och människor med missbruksproblematik, som vi vill att alla ska ha tillgång till. Då har vi snarare försökt förbättra platserna så att alla ska känna sig välkomna, säger han och tillägger:
– Men vi bygger inte heller miljöer för att man ska bo på en parkbänk.
Ett argumentet som framförs är att exkluderande design ger en felaktig bild av samhället. Vi ser inte orättvisor som hemlöshet och tror inte att de finns, alltså. Vad tänker du om det?
– Jag tror att gemene man förstår att det i en stad av den här storleken finns många olika samhällsklasser och att alla inte har någonstans att bo. Och kommunen jobbar ju med det för att hitta lösningar. Vi har fantastiska organisationer som Stadsmissionen som har lokaler för de här människorna.