Så de har fått hållas i skuggan – och blåsa upp sig. Nu, med 19 procent av rösterna i söndagens val, kan de förstås hävda att de är tillräckligt stora.
Om man i Sverige klagade på att politikerna inte tog debatten med SD inför valet 2010, så var det svenska SD-motståndet rena orkanen jämfört med brisen kring Sannfinländarna. Deras ledare Timo Soino har behandlats som en ”bebis”, sa en journalist när jag bevakade valrörelsen i Helsingfors förra veckan. Migrations- och EU-minister Astrid Thors, Svenska Folkpartiet, sa vid vårt möte att hon önskat sig ett par veckors valrörelse till, så att politiker och medier skulle hinna ta itu med populisternas lögner och myter.
En del av detta går att skylla på den konsensuskultur i politiken som Sannfinländarnas framgång delvis är en protest mot. Många har svårt att se tydliga alternativ i de ideologiskt osentimentala koalitioner som bildat finska regeringar i modern tid. Paradoxalt nog kan Sannfinländarna tacka denna pragmatism både för en eventuell framtida regeringsposition och för valframgången. Samtidigt kan Finland tacka Sannfinländarna för ett skarpare debattklimat. Slutdebatten i tv ansågs ”väldigt hetsig”. Rätt normal, skulle vi nog säga i Sverige.
Namnet Sannfinländare blir, direkt översatt, ”bas-” eller ”grundfinländare”. Det säger en del om hur de ser på sig själva – och på invandrare och finlandssvenskar. Men aversionen mot det icke-finska samt det kompakta EU-motståndet rinner upp ur samma källa: missnöje. När de andra partierna klagar över att den finska valrörelsen bara handlat om Portugal, borde de samtidigt erkänna att denna EU-fixering egentligen är kanaliserad ilska över hur regeringen tacklat krisen i skogsindustrin och den påföljande arbetslösheten och rena fattigdomen. Som en ledarskribent uttryckte det har politikerna gått till val med ”släckta lyktor” – utan lösningar. Inte konstigt då att ett populistparti tänder sin ficklampa och projicerar lögnbilder av massinvandring, privilegierade finlandssvenskar och EU-utsugning.
Utan egen politik blir det svårt att bestrida lögnerna. Därav de etablerade partiernas livsfarliga manöver: de har punktvis anpassat sig till Sannfinländarnas politik. Statsminister Mari Kiviniemi, Centerpartiet, har suttit i valdebatter och betonat hur mycket hon ”begränsat invandringen”, utrikesminister Stubb, Samlingspartiet, har använt ordet ”tvångssvenska” om den obligatoriska skolsvenskan, och SDP har på vaga grunder motsatt sig stödpaketet till Portugal. Partier, som egentligen står långt ifrån populisterna, imiterar, sträcker ut handen – och säger sig sedan beredda att ”krama ihjäl” motståndarna när de väl sitter i regeringen. Det har ju fungerat förr, säger man. Nåja, det var på 1970-talet. Nu är det 2011 och andra tider.
Regeringsbildningen blir en pärs. Samlingspartiets Jyrki Katainen kan som statsminister bilda stomme med Socialdemokraterna – de har ju regerat ihop förr. Centern går i opposition. Svenska Folkpartiet ratas knappast efter 32 år i regeringsposition – det vore ju förödande för den finlandssvenska minoriteten i just detta läge. Blir det sannfinländare i regeringen gör de De Gröna tummen ned och sorti.
Sannfinländarna kan dock få problem med att fylla ministerposterna med tillräckligt kompetent folk, och det finns en liten chans att de stannar i opposition. En blå-röd-grön regering kan faktiskt uppnå majoritet.
Finland står vid ett vägskäl. Tänk om trollen inte spricker i solen? Skuggan bakom Mårran är kall och förfärlig.