Bakom kulisserna på Grand
Grand på Trädgårdsgatan är ett viktigt nav i Uppsalas unga musikvärld. UNT följde med bakom kulisserna, inför en konsert med både lokala och långväga rockälskare. De flesta iklädda skinnjacka.
Foto: Hans E Ericson
- De skrev att Uppsala låg i Västmanlands län, så det lät ju lite sådär, säger Felix Dahlman, Steel Electrics frontman och kvällens arrangör. Han ler lite. Verkar egentligen rätt lugn.
Uppsalas unga rockvärld är liten - alla känner alla.
- Vi är som en familj, säger Felix Dahlman.
I så fall kanske gitarristen Hampus Eneroth kan räknas som Dahlmans närmsta brorsa. De har nämligen spelat ihop sen de var nio år gamla, medan de andra i powerrock-bandet joinade betydligt senare. Vad som förenar dem alla är kärleken till en musikalisk era som inföll när de knappt var födda. Känslan, tightheten och enkelheten i rocken från 80-talet gör den oslagbar i Steel Electrics öron. En sådan glansperiod kan ju inte vara över för alltid? eller?
- 80-talet kommer att komma tillbaka!, säger Felix Dahlman.
- Men det kommer att ta ett jäkla tag, konstaterar trummisen Nick Gustavsson.
Hampus Eneroth och Felix Dahlman skriver musik och text tillsammans. Det kan handla om "alltifrån kvinnor, till strid, till gatuliv - allt det råa från 80-talet". Klädstilen är också viktig. Basisten Danne Åhman har hatten som signum - hög och svart, med ett rödrandigt tygband runt brättet. Nick Gustavson bär svart läderjacka på bar överkropp. Nitar och långt, gärna färgat hår är närapå obligatoriskt. Men att nästan alla gillar skinnjackor ställer till vissa problem.
- Av 20 jackor på golvet är kanske 15 svarta skinnjackor, så det kommer ju bli lite svårt att hitta sin sedan, funderar Felix Dahlman.
Bandet är hyfsat nerviga inför kvällens gig. Efter en otursspelning där gitarrsträngarna rök all världens väg har Steel Electric ikväll med sig hela tre extragitarrer. För säkerhets skull.
Ute vid mixerbordet står Daniel - eller Dizzy Violet som artistnamnet lyder - från Twilight District och lyssnar på Raw Diamonds soundcheck. Det börjar dra ut på tiden.
- Får vi hit mycket folk så blir det skitkul, vi lär ju bli 50-60 i publiken, säger han.
- Magnus Uggla - kör! ropar teknikern, som går under namnet Divine.
Vad hans uppmaning betyder är lite oklart, men den leder i alla fall genast till att bandet drar igång för fullt på scen.
- Mer eller mindre? Spela gitarr då! Play some music!, säger Divine.
- Bääh, bräker någon i sin mick för att testa soundet.
Så kommer Felix Dahlman inspringande i konsertlokalen.
- Gissa vilka som har kommit?! Italienarna är här!, ropar han.
Winter of Life hamnade inte i Västmanland trots allt, utan börjar rutinerat lasta in vända efter vända med instrument i konsertlokalen.
- Vi har GPS som tur väl är, säger Peppe Sgro, bandets grundare.
De är ute på Europaturné och ser redan lite slitna ut. Folk i Norden gillar deras musik, så de tycker att resan börjar arta sig nu.
Publiken börjar också droppa in så smått. Om alla är lika peppade som kompisarna Emelie Landborg och Jezzy Rickardsson kommer stämningen ikväll att bli grym. Tjejerna känner folk i banden, och har dessutom den här musiken i blodet sedan barnsben.
- Jag är uppväxt med det, och det är bra för att leva ut känslor. Jag känner mig hemma i den musiken, jag har gått på konsert med pappa på Kiss och Iron Maiden, säger Emelie Landborg.
- Pappa säger att om jag skulle lyssna på disco så är jag inte hans barn, säger Jezzy Rickardsson.
Så avslutar till sist Raw Diamond soundchecket. Street Electric hinner bara pröva sina instrument i några minuter innan det är italienarnas tur. Men spelningen går nog bra ändå, tänker jag. Tre extragitarrer borde faktiskt räcka.
Så jobbar vi med nyheter