BAKGRUND: Rånarfamiljen

Alla dagar blir inte riktigt som man tänkt sig. För Urban Olsson, i dag 37 fyllda, var första dagen som alldeles nybliven polis vid polismyndigheten i Sala en sådan dag. Att han några timmar senare skulle bli beskjuten och tvingas söka skydd undan militärligan i ett vattenfyllt dike hade han inte den blekaste aning om när morgonen grydde dagen före julafton 1993.

22 december slutade Urban Olsson polishögskolan. 23 december skulle han få en halv dags introduktion i Sala av poliskommissarie Staffan Dalfjord tillsammans med två polisaspiranter som fortfarande var under utbildning.
Han var 23 år och det var första dagen på nya jobbet i Sala. Första dagen på en framtida yrkeskarriär. Det snöade. Ute var det några minusgrader. Han och de två polisaspiranterna vallades runt i polishuset. Sista programpunkt för dagen var ett besök vid tingsrätten i Sala.

Det var då de nåddes av larmet. Inte via mobiltelefon, som inte var så vanliga på den tiden, och inte heller via radio. I stället var det någon i receptionen som fått ett samtal om vad som hänt. Sala Sparbank i Heby hade rånats av två maskerade män.
De svängde förbi polisstationen och hämtade ut de splitter nya vapnen åt aspiranterna direkt ur sina kartonger. Urban Olsson hade inget vapen alls. Det var fortfarande inlåst i vapenskåpet i Västerås där han kommit ifrån.
När Staffan Dalfjord körde ut ur Sala beslutade han sig för att ta en bakväg till Heby.
- Efter cirka 100 meter ser vi en bil som kommer ut från en liten skogsväg och kör emot oss. Det är fullt med folk i bilen och det syns lite julklappar också.

Fullpackad bil, julklappar och den minsta av skogsvägar. Det såg konstigt ut. En vag misstanke väcktes hos Staffan Dalfjord som svängde runt och började följa efter. Efter en krök ut på riksväg 72 såg de att bilen kanat ned i diket när den försökt svänga och passagerarna var på väg ut.
- Staffan stannade mitt framför dem när en av aspiranterna plötsligt skriker: Han har vapen, kör!
Efter det gick allting rasande fort. Staffan Dalfjord körde ett hundratal meter framåt, ställde bilen, hoppade ut och "drog av ett skott i luften". Ledaren för rånarligan svarade med att skjuta med sitt automatvapen. Poliserna tog skydd i det vattenfyllda diket, Urban halvlåg inne i bilen för att kunna rapportera i polisradion. Ca 120 meter ifrån dem stod ledaren med ett automatvapen i handen som han upprepade gånger riktade mot poliserna i diket.

Tio år efteråt, i ett stort reportage i UNT 2003, berättade Staffan Dalfjord: "Det var total stress. Det smakade metall i munnen och jag bara väntade på att han skulle döda mig."
Men Urban Olsson minns inte någon ångest. Han kommer i stället ihåg hur han och en av aspiranterna låg och diskuterade om de hade rätt att skjuta eller inte därnere i det vattenfyllda diket och säger med ett snett leende att "det var ganska lugnt".
En stund senare lyckades rånarna kapa en förbipasserande bil och poliserna valde att inte följa efter. Det handlade om enkel logik.
- Han hade automatvapen och vi hade bara våra tjänstepistoler. Man vet aldrig vilken situation man kan hamna i, säger Urban Olsson och berättar hur han blev stående i en vägspärr någon timme innan det blev tid att byta till torra kläder.
- Jag hade en vinteroverall och så tog jag min privata toppluva. Men några strumpor hittade jag inte utan det fick bli barfota i gummistövlarna. Lite senare träffade jag som tur var en fotograf från VLT som jag kände som jag kunde låna sockar av. Hade man varit med om det där så ville man snabbt ut igen.

Mitt i natten greps rånarna i en övergiven sommarstuga av specialutbildade poliser från Stockholm. Men då var Urban Olsson redan hemma i Västerås igen. Och fortfarande visste varken han eller någon annan vilka det var som rusat in på Sparbanken i Heby och tilltvingat sig cirka 950Ê000 kronor från de två kassörskorna, Gun-Britt Zander och Ann-Charlotte Edberg den där dagen.
Att det handlade om två av medlemmarna ur en av Sveriges mest ökända rånarligor. Men faktum är att rånet i Heby också blev det definitiva slutet för ligan som i två års tid genomfört det ena spektakulära rånet efter det andra runt om i Sverige.

Militärligan inledde sin karriär i Botkyrka 1991 när de sprängde en vapenkassun och stal bland annat fem kulsprutor, 92 automatkarbiner och 124 kulsprutepistoler.
Då hade den byggfirma som de drivit i Skogås gått dåligt en längre tid och tanken var från början att sälja vapnen vidare. I stället inleddes en serie av rån: Farsta 25 oktober 1991, värdetransportrån, Svedmyra 13 januari 1992, grovt rån mot Posten, Ösmo 13 mars 1992, dubbelrån mot Posten och Handelsbanken, Kungsör, 24 september 1992, Posten, Rimbo 14 oktober 1992, Posten osv.
Mest dramatisk var kanske den största av kupperna, ett trippelrån mot Posten, Sparbanken och Föreningsbanken i Ullared i slutet av 1992. Vid tillfället höll en av medlemmarna vakt i en stulen van där man sågat hål i taket. I handen hade han en 11 kilos skarpladdad ksp58, ett stort otympligt vapen.
Dessförinnan hade ligan också placerat en bomb i en förvaringsbox på Centralstationen i Stockholm och försökte utöva utpressning mot dåvarande länspolismästaren, i breven artigt kallad Herr Hjälmroth. Tanken var att tvinga polisen att köpa tillbaka vapenarsenalen och en intrikat plan där 25 miljoner kronor skulle slängas ned från en helikopter som betalning lades fram för ordningsmakten.

I tingsrättens dom kan man läsa: "Man ville också att allt skulle vara så häftigt som möjligt. De kände sig starka." Starka, oövervinnliga och oöverträffade. Myten växte och medierna var inte sena att spela med. Militärligan hade sitt eget signum, sitt speciella sätt att agera. Som när en i ligan rusar tillbaka in i banklokalen i Ösmo efter rånet bara för att skjuta hål i form av en "smiley" i pansarglaset.
Psykiater Ulf Åsgård som satt med i gärningsmannagruppen har beskrivit det som att de var "uppklädda som stridspittar". Men lika viktigt som den mängd vapen, skyddsvästar och annan militär utrustning som de omgav sig med var den militäriska disciplinen och ordergivningen.

När mannen som beskrivs som ledaren i ligan, förhörs efteråt talar han om de bilar som används vid rånen som "anfallsfordon"och säger att det är "treminutersgränsen" som gäller när rånen ska utföras. I utpressningsbreven till polisen påpekas att alla former av avvikelser från planen kommer att räknas som en "fientlig handling".
Mycket riktigt hade också flera i ligan militär bakgrund och hade bland annat tränat till fjälljägare vid K4 i Arvidsjaur.
En gammal lumparkompis berättar:
- Han var fullständigt uppslukad av det militära, besatt av det. Det gick till överdrift. Folk tyckte att han var allmänt knepig och det förvånade mig inte alls att han senare fick en brottslig karriär.
En del i strategin var att skjuta vilt omkring sig, skjuta sönder glas och kameror och sprida skräck bland personalen. Ibland var det mer av en lycklig slump än något annat att ingen blev allvarligt skadad eller till och med dödad. Att offren ändå led svår psykisk skada reflekterade man inte så mycket över enligt en av rånarna som talade ut i ett radioprogram för något år sedan.

Men om offrens lidande kan man i stället läsa en hel del i akten, en elva kartonger stor utredning som numera ligger och samlar damm vid Södertörns tingsrätt i Flemingsberg. Där berättar post- och bankkassörskor om sömnsvårigheter, extrem känslighet för ljud och år som gick förlorade för att de ingenting orkade. "Tiden går och såren läks men ärren finns kvar", som en postanställd i Ullared uttrycker det.
Det gällde även personalen i Heby, men här gick det kanske något lugnare till än på andra håll. Möjligen berodde det på att ligan var på väg att splittras och ett par av medlemmarna redan övergett gänget.

I vittnesuppgifterna skymtar till och med vad som skulle kunna vara någon slags märklig omtanke mitt i allt det brutala. När en äldre dam får problem i bröstet ska en av rånarna ha sagt: "Förlåt damen ni kan sitta ned i soffan." Och på vägen ut: "Jag är ledsen att det blir så här."
Mannen fick senare ett något mildare straff för att han "i ett par fall uppträtt på ett sätt som var ägnat att mildra skräckkänslan hos bankpersonalen och andra som drabbades vid rånen".
Annars präglades gruppen, bland annat vid rånet mot Posten i Rimbo av vad tingsrätten senare kallar "total hänsynslöshet och råhet".

Mycket har hänt sedan dess. Mycket har förändrats, annat består. Militärligans medlemmar har avtjänat sina långa fängelsestraff och det sägs att de hållit sig på rätt sida om lagen sedan dess.
Det har kommit nya rånarligor men de upprepade rånen mot små bank- och postkontor på landsbygden upphörde nästan helt på slutet av 90-talet i takt med att säkerheten förbättrades.

Urban Olsson är fortfarande polis men patrullerar i Uppsala numera.
Något liknande det som hände i Heby 1993 har han aldrig råkat ut för igen.
- Det var väldigt stort, det handlade trots allt om en av de största rånarligorna i Sverige som åkte fast. Det är klart att det kändes märkvärdigt och man var lite stolt över att ha varit delaktig. Det är sådant man kommer att berätta för barnbarnen.
- Och så fick det ju ett lyckligt slut. Alla klarade sig och de kriminella åkte dit och fick sitt straff.