Avsked med sorgesång

Omvärlden har bevittnat en familjetragedi. En mor begråter sitt barn.
En svart kista smyckad med vita nejlikor vid högaltaret. Ett hav av vita nejlikor vid altarets fot. Kransar från kamrater på socionomutbildningen, Alla kvinnors hus, Fryshuset, Mitthögskolan, Kurdiska riksförbundet, Kurdiska ungdomsförbundet i Sverige, Uppsala kvinnojour, Nyby socialdemokratiska kvinnoklubb, Sveriges riksdag. En blomsterhyllning som efter minneshögtiden fortsatte på grässlänten vid Domkyrkans södra sida.
Domprost Tuulikki Koivunen Bylund ledde en lugn och musikrik minneshögtid i Domkyrkan där 2000 personer samlats, medan lika många allvarsamma och rörda åhörare följde ceremonin via högtalare på domkyrkoplan.
Vid kistan framför högaltaret fanns kronprinsessan Victoria, hovets presschef Elisabet Tarras-Wahlberg, integrationsminister Mona Sahlin, talmannen Birgitta Dahl, landshövding Ann-Cathrine Haglund, kommunalråden Annika Lindh och Gunnar Hedberg och kommunfullmäktiges ordförande John-Erik Thun. Där fanns också den närmaste familjen, mamma, systrar och bror och en stor skara släktingar och vänner till Fadime.

"En av vår tids martyrer"
Domprosten Tuulikki Koivunen Bylund välkomnade till minnesstunden.
— Varför löser döden de band kärleken knyter? Varför river döden ner det livet bygger? Vi vet inte svaret. Vi vet bara hur ont det göra att skiljas från en människa vi har kär.
Hon påminde i sitt griftetal om att Fadime älskade Uppsala och att hennes önskan var att både vigas och begravas i Domkyrkan.
- Det går inte att trösta bort sorgen. Sorgen måste ha sin tid. Men det går lättare om vi är många som hjälps åt att sörja. Vi gråter och förtvivlar och inbillar oss att döden har all makt. Men ingenting, inte ens döden, kan utplåna kärlekens spår som ni, som älskade Fadime har i era hjärtan. Den omtänksamhet, det engagemang, som hon kände för sina medmänniskor har lämnat spår efter sig. Hennes glädje och positiva inställning till livet har också lämnat spår, i hjärtat. Dit når inte dödens makt, där Fadime fortfarande lever.
Tuulikki Koivunen Bylund har kallat Fadime Sahindal en av vår tids martyrer. Det ville hon också säga vid hennes kista.
- Du har med din oräddhet och styrka, genom din kärlek till livet givit mig och många andra mod och kraft. Jag, och vi alla, tackar Gud för dig.

Gripande hälsning
Griftetalet omramades av orgelmusik och körmusik. Händels Largo, Steve Dobrogosz Heaven sent, Till minne och Shall I compare av Nils Lindberg. Anna-Karin Nytell Oldeberg sjöng Eric Claptons Bortom himlen och Simon & Garfunkels Som en bro över mörka vatten.
En grupp vänner och en syster till Fadime bildade hand i hand en kedja runt hennes kista vars kortända pryddes av ett porträtt. En gripande sista hälsning i några få ord, som följdes av Fadimes älsklingslåt One, med irländska rockgruppen U2.
När Fariborz Fakhari på klarinett framförde sången Fatime från södra Kurdistan bröt modern, liksom de andra äldre kvinnorna i mörkt blå huvudduk, på nytt ut i gråt och klagosång. Smärtsamt att bevittna ansikte mot ansikte. Märkbart tagna och djupt rörda var också många gäster, inte minst Mona Sahlin som torkade tårar gång på gång och kronprinsessan Victoria som valde att böja sitt huvud och djupt under hattskuggan fästa blicken på det vita blomsterhavet.

Som en kärleksgärning
Psalm 297, Härlig är jorden, en av de allra vanligaste svenska begravningspsalmerna, avslutade tillsammans med orgelmusik och klockringning minnesstunden över Fadime Sahindal.
Under samlingen före minnesstunden föll kvinnor, den ena efter den andra, tröstande om den gråtande moderns hals. Riksdagsledamoten Nalin Pekgul, som kände familjen och hade engagerat sig för Fadime och hennes önskan att välja kärlek och ett självständigt liv, kramade och vaggade.
Så blev det till slut också familjens kvinnor som slöt upp kring Fadime Sahindals kista och bar den. Det såg ut som en markering och kärleksgärning.
Vad ropade Fadimes mamma i de långa klagosångerna? En kurdisk kvinna från Iran stod med en blomma vid en pelare. Hon hade rest till minneshögtiden från Stockholm.
- Det handlar om mor och dotter. Om hur svårt det känns att ta avsked.

Se webb-tv

Avsked med sorgesång

En mors högljudda gråt och sorgesång vid dotterns kista skakade om till tårar och rörde hjärtan när Uppsala domkyrka fylldes till sista plats inför måndagens minneshögtid över den dödade Fadime Sahindal. Det blev också kvinnliga släktingar som bar ut hennes kista.