Avgörs allt på tisdag?
Givetvis vet ingen i dag hur väljarströmmarna kommer att gå i höst och vilka nu okända faktorer som kommer att påverka dem. Men två av de fyra kvarvarande huvudkandidaterna kommer att ställas mot varandra i november. Och det är fullt tänkbart att en tredje, obe-roende, kandidat dyker upp. New Yorks borgmästare Michael Bloomberg sonderar terrängen. Strategerna i båda partierna minns säkerligen 1992 då närvaron av en tredje kandiat, miljardären Ross Perot, hjälpte Bill Clinton att slå ut George Bush den äldre. Och om den gröne kandidaten Ralph Nader inte varit med år 2000 så hade Al Gore vunnit över Bush den yngre
Som så ofta gäller det att både få med sig de egna kärntrupperna och nå ut till så många därutöver som möjligt. Bland republikanerna har John McCain först ryckt åt sig ledningen genom stöd från oberoende väljare i New Hampshire och South Carolina för att sedan befästa sin ställning genom att också vinna majoritet bland registrerade republikaner i Florida. McCain är en genuint konservativ politiker, men han avviker från partihögerns ortodoxi genom att samarbeta med liberaler som Ted Kennedy om invandringspolitiken, kritisera tortyren på Guantánamo, rösta mot ofinansierade skattesänkningar och erkänna behovet av en ny klimatpolitik.
Både den religiösa högern och många republikaner med band till storföretagen skulle föredra en annan kandidat, men de som finns till hands har inte övertygat. Arkansasguvernören Mike Huckabee är kvar i tävlingen men är för populistisk och fundamentalistisk. Mitt Romney kan tilltala många inom "näringslivshögern" men ses med skepsis av de bibeltrogna eftersom han är mormon. Han har bytt profil i en rad frågor, från den nästan "liberala" hållning han hade som guvernör i Massachusetts till en väsentligt mer konservativ. Det har inte imponerat. Av de fyra kvarvarande kandidaterna framstår Romney tveklöst som den minst förtroendeingivande
McCain accepteras ändå av konservativa republikaner på grund av sitt stöd till Irakkriget och sitt rykte som "hök" i utrikesfrågor. "Drömkandidaten" som McCains vicepresident är förstås utrikesminister Condoleezza Rice. Blir det hon så ökar chanserna väsentligt att nå mittenväljare, kvinnor och svarta. Men kanske måste McCain välja en person med mycket mer utpräglad högerprofil för att få med sig partiets kärnväljare.
Problemet med den politiska spännvidden är i år betydligt mindre hos demokraterna. Partiets ledande krafter identifierar sig värderingsmässigt med den sorts liberala grundprinciper om tolerans, mångfald och internationalism som på det ena eller andra sättet upplevs som provocerande för så många av republikanernas kärnväljare. Man behöver inte gilla allt som demokraterna säger för att inse hur stor skillnaden gentemot de flesta
republikanska politiker faktiskt är.
Vinner Clinton nomineringen så är det i kraft av sin obestridliga kompetens och uppbackningen från mängder av demokrater i nyckelpositioner. Men hon har skadats först av att framstå som alltför självklar och taktiskt beräknande och senare av att maken, Bill Clinton, flera gånger gått över gränsen när han attackerat Obama i syfte att stödja sin hustru.
Allt detta bara förstärker de faktorer som gör att så många, inte minst unga och obundna väljare, lockas av Obama. Hans budskap är inte påfallande detaljerat - åter en kontrast till Clinton - men innehåller element som många amerikaner efterfrågar: idealism, visioner, beredvillighet att lyssna på andra, vägran att definiera människor efter etnisk bakgrund, en annan föreställning om hur USA ska spela sin ledarroll i världspolitiken. Det är inte konstigt att veteraner från Kennedyeran och det tidiga 60-talets medborgarrättsrörelse känner igen sig. Trots att Obama minst av allt tillhör sitt partis högerflygel är han den demokrat som i dag har störst dragningskraft också bland republikaner.
Hillary Clinton skulle kanske vara den mest kompetenta presidenten. Men kan hon bli vald utan den entusiasm som uppstår kring Obama?
Så jobbar vi med nyheter