Även Ryssland kan förändras

Det är lite för lätt att avskriva Ryssland som ett hopplöst fall när det handlar om att långsiktigt bygga upp en demokratisk rättsstat. Landet bär förvisso på ett tungt arv från tsartiden och kommunismen och sin historia som mångnationellt imperium och supermakt. Men Ryssland är ett av världens stora kulturländer och under den auktoritära och totalitära ytan har demokratiska och liberala idéer alltid överlevt. Det finns ett annat Ryssland än Putins, symboliserat av namn som Andrej Sacharov, Mstislav Rostropovitj, Anna Politkovskaja, Sergej Kovaljov i människorättsorganisationen Memorial och många andra.
Hur är det med landets president, Dmitrij Medvedev, som i veckan besökte Stockholm? Medvedev har förvisso Putin att tacka för sin ställning och han har inte på något märkbart sätt försökt lägga om kursen under sina år vid makten. Ändå kan man ana skillnader mellan honom och Putin som under vissa omständigheter kan bli betydelsefulla.

Svenska Dagbladets Rysslandskorrespondent Jan Blomgren hävdar i en ny bok att det kring Medvedev finns en alternativ politisk och administrativ elit som tröttnat på korruptionen och som ser att landets utveckling kräver större rättssäkerhet, en öppnare och mer diversifierad ekonomi och öppenhet mot väst. Putin kommer ur den gamla sovjetiska säkerhetsapparaten och har systematiskt drivit utvecklingen åt fel håll på samtliga dessa områden. Medvedev är yngre och har ingen bakgrund i de sovjetiska maktstrukturerna.
Putins försök att återupprätta så mycket som möjligt av gamla förhållanden underlättades av en internationell konjunktur som gav landet stora inkomster från gas och olja. Den ekonomiska nedgången sedan dess har drabbat Ryssland hårt. Ett säkert tecken på detta är att Putin själv har fått rycka ut och genom dekret förbjuda krisföretag att lägga ned eller avskeda arbetskraft. Så kan ingen modern ekonomi fungera, även om Putins uppträdande ger poäng för stunden. Och den bistra sanningen är att många ryska städer sedan sovjetperioden är helt beroende av ett enda stort - och i dag hopplöst omodernt - industriföretag och ofta har byggts upp kring detta. Man kan inte förbjuda den ekonomiska nedgångens konsekvenser överallt och hur länge som helst.
Rysslands ekonomi är inte i gott skick och landets sociala problem växer, med folkminskning och grasserande alkoholism som några av de mest påtagliga inslagen. Den viktiga frågan är i vilken utsträckning de olika elitgrupperna egentligen bryr sig. Prioriterar de egen makt och egna rikedomar så fortsätter det mesta som nu. Växer krismedvetandet kan ett tryck för att få till stånd förändringar börja växa. Och då kan det få stor betydelse om det är Medvedev som sitter som president också under nästa mandatperiod, från 2012, eller om Putin har kunnat återta posten.

Att bryta råvaruberoendet och utveckla Rysslands teknologi och mänskliga resurser var ett huvudtema i det tal till nationen som Medvedev höll förra torsdagen, före sitt möte med EU och Fredrik Reinfeldt. Presidenten skulle knappast ha sagt detta om han inte verkligen menade det. Och det gör naturligtvis formuleringarna i samma tal om ett fungerande rättsväsende och flerpartisystem, liksom om att lämna nostalgin i utrikespolitiken, mer intressanta. Putin skulle aldrig säga något liknande.
Medvedevs konkreta insatser för att antyda en annan kurs än dagens är hittills mycket begränsade. Han bjöd in chefredaktören för den mördade Anna Politkovskajas tidning Novaja Gazeta till Kreml. Gesten var överraskande, eftersom inget tvingade presidenten att visa någon sympati för det fria ordets representanter. Men övergreppen inom rättssystemet fortsätter och det är lika farligt att vara journalist nu som tidigare. Lokalvalen nyligen var så parodiska att till och med den låtsasopposition som finns i parlamentet, duman, regerade.

Putins maktapparat behåller kontrollen. Men små nyansförändringar - om de kommer - kan visa att förändring trots allt är möjlig.