Carola Matilainen är föreståndare på Mikaelsgården sedan 2010 och hon har sett att fler unga hemlösa kvinnor kommer dit på luncherna.
Hemlösa tjejer
Det är lunchtid och doften av fiskgryta blandar sig med sorlet av röster på Mikaelsgården. Här serveras varje dag lunch till Uppsalas hemlösa, och här kan de också hämta sin post och få sina kläder tvättade. Det finns en ny grupp hemlösa som växt bland besökarna och det är de hemlösa unga kvinnorna.
Som vi skrivit om i tidigare artiklar är det korta svaret på varför de är hemlösa att de tar droger. Maja Hvarfner som är direktör på Uppsala stadsmission, som varit med och tagit fram regeringens nya hemlöshetsstrategi påpekar också att de ofta rör sig utanför statistiken för hemlösa. De rör sig över kommungränser och mellan städer. De är där drogerna är.
Carola Matilainen bjuder på äppelpajen som blivit över från den dagliga lunchen för de hemlösa. Hon är föreståndare på Mikaelsgården och en av de som möter de unga kvinnorna med jämna mellanrum.
– Jag har jobbat här sedan 2010 och jag har noterat att det är mycket fler unga kvinnor nu än för några år sedan. De kommer från Eskilstuna och Dalarna, runt om i landet och är alltid med en kille, säger Carola Matilainen.
Behovet av den där mannen som ger dem "påsen" eller drogerna, som ger dem värme och sällskap, gör att de inte går till Sagahemmet, kvinnohärbärget på andra sidan järnvägen, där de får övernatta, där män inte är välkomna, berättar hon.
Jenni, Lina och Elmo har kommit för att äta dagens lunch på Mikaelsgården. Eijla M Sjelin i randigt är anställd och jobbar bland annat med klädutlämningen till de hemlösa.
Mikaelsgården har varje dygn mellan 80 och 100 besökare och Carola bedömer att 4-5 av dem är unga kvinnor. Med unga avses kvinnor mellan 20 och 30 år. Kommer det någon som är yngre än 20 år kontaktas socialtjänsten.
På Mikaelsgården får de hemlösa möjlighet att sova några timmar mitt på dagen och ta en dusch, men de får man inte stanna över natten. Mikaelsgården arbetar även vägledande med de unga gäster som kommer dit och de har en samverkan med Uppsala kommun för att arbeta mot en lösning på problemet med hemlöshet och missbruk.
– Mikaelsgården är inte en värmestuga utan vår utmaning ligger i att skapa relationer med de yngre kvinnorna för att kunna stödja dem i kontakter med myndigheter. Vårt mål är att göra oss själva onödiga så att de inte behöver komma hit mer, säger Carola Mattilainen.
Det går samtidigt inte att ställa för höga krav på de unga kvinnorna för då försvinner de och det gäller att förstå deras behov och vilka saker som är viktiga för dem utifrån den utsatta situation de lever i.
– En ung hemlös kvinna kom hit efter att ha sovit på Sagahemmet, och klagade över att hon inte hade fått duscha där. Du förstår när man bär hela sitt liv i en väska, då blir det ännu viktigare med det yttre, med smink och kläder och att känna sig fräsch.
Varje dag efter lunch finns det möjlighet att få rena kläder, tandborste, bindor och annat man kan behöva som hemlös.
– Utseendet är otroligt viktigt för de här tjejerna, för det är som att hela deras värde sitter i kroppen, och de vill absolut inte vara tjocka.
På Mikaelsgården finns en person som är de unga kvinnornas stora favorit: Eijla M Sjelin, 67 år, är som en rockstjärna i korridorerna bland de hemlösa. Alla drar i henne och vill prata och höra vad hon fått in. Hon är ansvarig för klädutlämningen, ett litet rum där jackor, byxor, underkläder och skor trängs med förpackningar med tamponger och tandborstar.
– Klockan 11:30 ställer jag mig i hallen och de ställer sig på led och säger sedan vad de vill ha och så plockar jag fram det till dem. Jag har koll på allt som lämnas ut. Ofta kommer samma person flera gånger på en vecka och vill ha nya skor, gissningsvis för att de bytt skorna mot något annat på gatan, och då får de inga nya skor.
Eijla M Sjelin jobbar med klädutlämningen på Mikaelsgården och lägger mycket tid på att de hemlösa ska få kläder som passar deras stil.
Märkeskläder har de helt slutat med av samma anledning. De började ingå i ett kretslopp av pengar och droger.
De unga kvinnorna är de som är mest noga med kläder.
– De vill se ut som alla andra i deras ålder, även om de är hemlösa. Så när jag står och sorterar kläder jag brukar tänka ut olika outfits som de ska få, säger Eijla M Sjelin.
Tidigare, innan stölderna blev för många, var klädutlämningen öppen och en plats dit unga kvinnor kom och delade med sig av sina liv och tankar till Eijla.
Klädutlämningen på Mikaelsgården består även av mängder av andra saker, som hygienartiklar och annat som de som inte har ett hem kan behöva.
– Då kunde vi prata om annat än kläder. Det var en tjej som jag träffade första gången när hon var 23 år. Hon aldrig sa något, men där inne berättade hon för mig hur olycklig hon var och hur allt gått snett i hennes liv. Hon hade friska planer på att utbilda sig till undersköterska.
Eijla M Sjelin ser ut genom fönstret, händerna plockar med bordduken medan hon tar sats för fortsättningen.
– Det blev aldrig så. Hon dog av en överdos när hon var 28 år.
På dödstavlan på Mikaelsgården står namnen på alla personer som varit där men dött, oftast av överdoser.
Hon reser sig och går ut i farstun där det på väggen precis innanför entrén hänger en tavla full med olika namn. Det är dödstavlan.
– Ett tag dog alla. De tog överdoser. Måste ha varit någon ny drog. Jag tänkte att vi får inte glömma bort dem. Så när nya gäster kommer hit då visar vi tavlan och hoppas att de tänker efter. Kanske att de kommer på att de faktiskt vill leva och att det inte är värt att fortsätta missbruka.