Att vara lycklig är ett val

Uppsala2003-01-02 23:59
Konstigt är det. Så många av dem jag mött som har sagt att det är upp till var och en att skapa sin egen lycka.
Men det vet ju alla — att lyckan kommer, lyckan går och lycklig den som lyckan får.
Visserligen en passiviserande gammal tanke men ändå rätt behagligt. Speciellt när omgivningen är lycklig: Då kan man slå sig till ro i sitt eget elände och tänka att snart är det min tur.
Att var och en skulle vara sin egen lyckas smed, ställer ju lite högre krav.

Kan man verkligen välja att bli lycklig?
En av dem som anser det är Kay Pollak. Och han gör det professionellt kan man säga. Efter att ha arbetat som filmregissör, bland annat till filmen Barnens Ö, har han i omkring 15 år rest runt i landet och föreläst om personlig utveckling.
Ja, absolut, säger han, som stått inför en omkring en miljon svenskar och talat i ämnet.
— Jag vet att det är en väldigt provocerande åsikt. Det har jag tyckt själv men i dag vet jag att det är helt sant. Vi är tränade att välja olyckan i stället för lyckan.

Hur då? Vad menar han?
Han säger att en lätt genväg är att fokusera sina tankar på att känna tacksamhet. Att det handlar om att välja förhållningssätt. Istället för att tänka i banor av oro inför framtiden eller vad det nu kan vara som ser dystert ut i livet fokusera på det som är gott.
Men hur är vi tränade att välja olyckan?

— Genom tidiga förebilder och uppfostran till exempel: Akta dig så att du inte trillar i trappen, är något av det första små barn får höra. Man utgår ifrån det negativa, säger Kay Pollak.
— Och så finns också de djupa trossatserna som säger: Du fattig syndig människa — född i synd. Det verkar som ett mantra även för dem som inte är religiösa. Se på kontrasten: Jag är en gudalik fantastisk människa.
Kay Pollack ser den nedärva religiösa trossatsen som ett stort hinder för vår lycka. Han menar att känslor av skuld gör oss oförmögna att känna glädje och lycka. Och att det bidrar till att vi inte ens tror att är värda att vara lyckliga.
— Att vara glad anses inte som fint. På samma sätt som sexualiteten fortfarande är skuldbelagd. Den som skulle kunna vara en härlig njutning.

Programmerade
Istället för att känna skuld, borde vi inse rätten av att vara lyckliga. Att människans naturliga tillstånd är glädje. Men att vi har blivit programmerade att känna något annat.
— Det är förstås inte så att jag aldrig är irriterad eller olycklig. Men då beror det ofta på att jag faller in i gammal programmering, säger Kay Pollak.
Han refererar till Nobelpristagaren i litteratur, Imre Kertész som vid sitt Sverigebesök slog fast att det är vår plikt att vara lyckliga.
— Att ta ansvar för sitt liv gäller alltså inte bara de som sitter på parkbänken. Det gäller oss alla.
Ett steg på vägen är att sluta se sig själv som ett offer, ett offer för dåliga omständigheter som besvärliga arbetskamrater, jobbiga grannar eller magsura banktjänstemän m m. Att tro att det är andra människor som måste skärpa till sig är fel, anser Kay Pollak.
— Det är våra tankar om dem som skapar våra problem. Men vi kan själva välja våra tankar.

Pröva teorin
När han för något åt sedan kom hem från USA efter en kurs på temat Happiness is a choice (glädje är ett val), ville han pröva teorin om att vi själva kan välja vår lycka. Han skrev med stora feta bokstäver på tapeten: Finns möjligheten att vara mer lycklig?
Det skulle fungera som en ständig påminnelse att vi kan välja mellan att se oss själva som offer och befinna oss i en ständig jämmerdal eller ta någon annan väg.
Vännerna som kom på besök tittade ofta på bokstäverna över soffan i vardagsrummet. Men ingen av dem kommenterade.
Att vi faktiskt har förmågan att styra våra tankar och vad det kan innebära, illustrerar Kay Pollak med den sanna berättelsen om Ali Bourequat, som en julimorgon 1973 tillsammans med sina två bröder blev hämtad av den marockanska säkerhetspolisen.
Efter sju år i olika fängelser — utsatta för ständig tortyr — blev de förda till den lilla byn Tanzamart. Där fängslades de i varsin liten becksvart cell utan vatten, utan elektricitet — bara ett toaletthål i golvet och en betongbrits. Maten de fick var densamma varje dag — usel. Den innehöll varken fett eller salt. I många år satt Ali Bourequat i samma ställning för att inte bli försvagad. Efter 18 år släpptes de tre bröderna ut. Av 25 fångar var det bara fyra som hade överlevt.
— Han lärde sig att leva i nuet. Sekund för sekund. Inte tänka på sin fru och inte hata sina fångvaktare.
Däremot skapade bröderna långa berättelser som de skrek till varandra. De vägrade att mentalt bli offer.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!