Två små vita öron studsar runt i det böljande höga gräset intill en hästhage i Hågadalen. Och där var visst en svanstipp också. Efter nio år som matte åt en outtröttlig jack russell- terrier kan jag se på viftningarna att den gömda leksaken är hittad. Strax kommer hon sättande för att leverera en halvt söndertuggad gummiboll. Efter nio år som hund tillhörande mig vet Li att om hon lämnar bollen i min hand får hon snart leta efter den igen- det bästa hon vet.
– Duuuktig flicka! utropar jag.
Precis det jag hoppas att jag aldrig skulle säga till en nio och ett halvt- årig människa. När jag var liten fick jag ofta höra att jag var duktig på att rita. Det var också det bästa jag visste. Pennorna fick mig att glömma allt annat. I gymnasiet läste jag humaniora på anrika Katedralskolan och överhörde en gång ett samtal mellan två svartklädda klasskamrater som medgav att de "hade kunskapsluckor inom kubismen" (sant!). Ingen berömde mina anatomiskt korrekta hästar längre och jag fick bara VG i bild. Plötsligt var pennorna inget annat än trubbiga stycken trä och bly. Jag slutade rita.
Hundar lyssnar på tonlägen i stället för ord och är lyckligt immuna mot taskig självkänsla. För människor är ord en ofrånkomlig del av identiteten. Att inte förhålla sig till begreppet "duktig" är snarast omöjligt i ett samhälle som belönar duktighet. Du kan gå in för att briljera eller aktivt motarbeta duktighetsnormen, men på något vis blir du ändå berörd när du eller någon i din omgivning kallas vid det där ordet. Som faktiskt inte är helt lätt att definiera. Vid beröm av ett barns teckning tycks det syfta på telningens estetiska fallenhet. När man kallas duktig för att man gör något man egentligen inte vill - äta upp äcklig mat eller plocka ur diskmaskinen på jobbet - är det som om en mer moralistisk dimension hos begreppet talar. Duktig kan man vara både genom att göra det man älskar och det man hatar. Men oavsett vilket finns det alltid någon som är duktigare.
När jag kallas duktig är det ofta oförtjänt. På väg hemåt genom Ekeby stöter jag och Li på en bekant. Konversationen som följer har jag haft många gånger.
– Jaha, bor du här?
Jag förklarar att jag bor i Luthagen men brukar gå långpromenader i Håga. Hens blick flackar.
– Vad du är duktig!
Men jag har sjuhelvetes benmuskler och älskar att vara ute med vovven. Tretimmarspromenaden är mer en flykt än en uppoffring. Egentligen borde jag städa. Eller åtminstone plocka upp tidningen som skräpat på köksgolvet i en vecka. Men det gör jag i morgon i stället, och då kommer inte en jävel att kalla mig duktig.