"Jag åker i väg med min pojkvän på kärlekssemester och köper med mig en pocketutgåva av Caitlin Morans guide 'Konsten att vara en kvinna'. Tre dagar senare har jag läst klart och talar om för pojkvännen att jag inte tänker sätta på mig en negligé för att vara sexig. Varför då? Frågar han. För att Caitlin Moran säger så."
En kvinna som kallar sig Holly Peacock har skrivit inlägget på den brittiska musikjournalisten och feministen Caitlin Morans hemsida.
Så vad är det Caitlin Moran blivit känd för?
Jo, just det där att hon tar upp det som är känsligt, intimiteter kring kvinnors liv som hålls i skymundan för att det inte pratas om det i offentligheten. Hennes ”Konsten att vara kvinna har blivit en storsäljare och har hittills sålts i 18 länder och hon har nu 283 000 följare på Twitter.
I en stå upp-show på Kulturhuset i Stockholm fick folk höra om hennes feministiska manifest, där hon till exempel uppmanar kvinnor att strunta i att raka underlivet för att det skadar och gör ont bara för att man ska känna dig normal. Hon frågar om män brukar betala pengar varje månad för att skada sig själva. Nej, det ska inte kosta pengar att ha könsorgan.
Kvinnors vardag har visat sig vara ett laddat ämne. Onani, mens, abort, taskiga pojkvänner och tröstätande, allt ryms i hennes repertoar. Caitlin Morans mantra är "Prata om allt, även det du skäms över".
"Folk säger till mig att det är en så modig bok, att det jag skriver är så ovanligt, men detta är sådant som alla kvinnor går igenom - fast inte talar om. I grunden är det en bok full av hemligheter", säger Caitlin Moran i en intervju.
Men om kvinnors vardagsliv är sprängstoff, vad är då mäns?
Mansforskaren Lars Jalmert, vid Stockholms universitet, vill helst inte göra åtskillnad på kvinnor och män när det handlar om saker vi håller tyst om. Det handlar mer om allmänmänskliga tabun, menar han.
– Men i någon utsträckning är män mer inne på att konkurrera och prestera, vilket inte är medfött utan en kulturellt betingad egenskap. När män inte lyckas prestera, är det något de inte vill prata om, för det ses som ett misslyckande, säger Lars Jalmert.
Hans förklaring är att allt som handlar om avsteg från normen talar vi inte om.
– I alla undersökningar som gjorts säger till exempel män att de haft fler sexpartner än vad kvinnorna uppger, vilket är en omöjlighet. Medan kvinnor uppger att de haft färre. Men i snitt måste kvinnor och män haft ungefär lika många. Jag tror att män överskattar och kvinnor underskattar antalet sexpartners för att normen säger något annat.
Normer och vad vi pratar om förändras också över tid.
För 50 år sedan var det straffbart att vara homosexuell. Bögar sades vara "konstiga män som gömmer sig i garderoben". Homosexuella kvinnor var ännu mer osynliga, de fanns inte alls. I dag ser verkligheten helt annorlunda ut i Sverige, även om homosexuella fortfarande diskrimineras i samhället.
– En stark normbärare är de lagar vi har i ett land. Det är inte straffbart att vara homosexuell i Sverige, därför minskar de sociala tabuna, säger Lars Jalmert.
Från hans horisont är olika former av missbruk och problematiska relationer det vi inte pratar om med vem som helst. Men det är då som fördomar frodas och befästs. Det mesta i livet som känns privat är ju inget mer än en del av en kollektiv erfarenhet.
Vem har bestämt vad som är för privat?
– Vi själva förstås. Vår kultur och vårt land har skapat vissa tabun och myter. Ta det här med partitillhörighet och lön, som kan vara så laddat. Vi har fostrats in i det synsättet.
Nya kommunikationsvägar som bloggar, Facebook och andra digitala forum samt avtrycken från realitysåpornas tidevarv har sprängt gränser för det privata och offentliga.
När de sociala fronterna flyttas fram, blir det svårare att tiga ihjäl laddade ämnen, menar Johanna Koljonen, frilansjournalisten som var med och startade twitteruppropet #prataomdet där sexuella gråzoner diskuteras.
Hon och journalisten Sofia Mirjamsdotter fick Stora journalistpriset för att de fick människor att berätta om situationer som inte känts okej. Ett ämne som var helt nytt i offentligheten.
– Alla samtalsämnen passar inte i alla sammanhang. Med #prataomdet fanns det plötsligt en offentlig plats för detta, det fanns ett rum där människor med negativa sexuella erfarenheter kunde lyfta på locket.
Vad är nästa tabu att prata om?
– Misslyckanden, kanske? Det vore oerhört befriande, eftersom vi lever i en framgångskultur som odlar en bild av att vi är så dugliga i arbetslivet och privat. Vi lever i ett mediebrus som skapar värderingar av vad som är lyckosamt och som det blir svårt att leva upp till, menar Johanna Koljonen.