Det finns ingen lag som säger att statsråden måste ställa upp inför konstitutionsutskottet. Men det är en del av den politiska kulturen att man gör det. Fördelningen av makt och ansvar mellan regeringen och riksdagen förutsätter att statsråden svarar på frågor om hur olika ärenden har hanterats.
Det är de frågorna som Maud Olofsson vill undvika. Det handlar om Nuon, det holländska energibolag som statliga Vattenfall under hennes tid som näringsminister köpte för 97 miljarder – en av de sämsta affärer som svenska staten har gjort. Även om Vattenfalls expansion i Europa började under Göran Perssons regeringstid och även om Perssons näringsminister Anders Sundström satt i Vattenfalls styrelse när affären gjordes, så är det just nu Maud Olofsson som KU vill fråga.
Själv tycker hon att det räcker med de skriftliga svar som hon har skickat in. Men det gör det naturligtvis inte. I en fråga av denna dignitet kan man inte nöja sig med brevkontakt.
Den uppenbara avsikten är att slippa en besvärande debatt om Nuon inför valet. Varje regering anstränger sig att få bort frågor som kan vara svåra att hantera ur frontlinjen. Och det handlar inte bara om Olofsson själv. Om hon skulle komma till KU kan det tänkas att någon frågar vilken information om Nuon som statsministern hade.
Fredrik Reinfeldt har tidigare sagt sig ha varit oinformerad om affären. Maud Olofsson har däremot uppgett att hela regeringen informerades. Båda kan inte ha rätt samtidigt. Nästa steg för KU kan mycket väl bli att kalla in också Reinfeldt. Det vill han säkert inte.
Det finns ingen anledning att tro att något fel i formell mening har begåtts. Affären kan ha tett sig rimlig och motiverad när den gjordes och det är mycket möjligt att konsekvenserna, eller den kommande utvecklingen på energimarknaden, inte kunde förutses. Men affären blev misslyckad och kommer att kosta skattebetalarna mycket stora summor. Därför är den en fråga för riksdagen och Konstitutionsutskottet.
Maud Olofssons efterträdare både som centerledare och som näringsminister är Annie Lööf, som också varit ledamot av KU. Hon försvarar nu Maud Olofssons ovilja att inställa sig.
Lööf hänvisar bland annat till att Göran Persson vid ett tillfälle inte inställde sig när han blev kallad – det skulle alltså vara acceptabelt att utebli. Men KU:s kansli har redan klargjort att hon har fel. Det finns bara ett exempel på att ett statsråd uteblivit, Reidunn Laurén som var justitieminister i regeringen Bildt 1991-94.
Lööf vill vara lojal med sin företrädare och samtidigt medverka till att Nuon-affären inte drar uppmärksamheten till sig. I stället blir den naturligtvis nu ännu mer uppmärksammad. Och Lööf skulle, som tidigare KU-ledamot, ha vunnit många poäng på att visa självständighet i en fråga av principiell betydelse.