"Att skolka är en konstform i sig"

Så fort vi bland en samling elever på GUC ger dem beskedet att deras skola är en av dem med allra mest skolk utbryter en kollektiv skrattsalva. Upplysningen kommer inte som en överraskning.
- Få är nog förvånade över ert besök, säger Timothy som går andra året på expolinjen.
Vilket han verkar ha rätt i. De flesta tycks vara medvetna om den slappa inställning till skolk som råder på skolan. Men vad beror det på?
- Det känns som att lärarna ofta inte bryr sig, och ändå struntar i om man kommer för sent, säger Linnea Nordenström.
Lars Hermansson är lärare i fotografisk bild. Han tror att problemet främst ligger i att många elever inte riktigt kan hantera friheten man får om man går en medielinje.
- Trots många klassrumslektioner är det mycket fria arbetsuppgifter. Sådana timmar tror jag det är vanligt att folk hellre ligger och vänder sig i sängen, säger han och kliar sig i skägget.

Den inpräntade uppfattningen att GUC är en slapp skola känns som någonting svårt att sudda ut. Timothy valde exempelvis sin linje främst för att han visste att det rådde lösa tyglar. Men skulle han skolka lika mycket om han gick på exempelvis Katedralskolan?
- Nej, definitivt inte. Jag skulle alltid vara deprimerad och alltid i tid, säger han uppriktigt.
Sedan lägger han till, med ett brett leende:
- Men det gäller ju förstås att lära sig tekniken. Att skolka är en konstform i sig.

"Att skolka är en konstform i sig"

Trots att GUC har halverat sin ogiltiga frånvaro på fem år hör skolan till en av de skolor där det skolkas mest. Kaktus begav sig dit för att prata skolk med eleverna.