"Att skänka pengar tillhör livvstilen"

- Vår son är en god människa! säger Karl-Bertil Jonssons pappa om sonen som tagit från de rika och gett till de fattiga.
I Tage Danielssons berättelse från 1964 finns inget utrymme för tvivel. Visst är Karl-Bertil Jonsson fullkomligt genomgod. Men är då den som skänker till behövande god?
Owe Wikström, författare och professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet, är tveksam.
- Jag vet inte om det är särskilt gott. Givande eller altruism är nog en rätt basal mänsklig tendens när man inte kan undgå att se andra lida. Upplevelsen av att "det kunde ha varit jag" triggar igång oss, säger han.

Vid tsunamin var det särskilt lätt att på detta sätt identifiera sig med de drabbade eftersom många av dem var svenskar. Men i Haiti finns inga svenskar. Ändå hade vi på tolfte dagen efter jordbävningskatastrofen skänkt sammanlagt 107 miljoner kronor till de drabbade. Det är ett resultat vi inte varit i närheten av vid någon insamling förutom vid tsunamin.
- Jag tror att givarbenägenheten är enorm när det är en konkret sak som händer, såsom en jordbävning eller en tsunami där barn är inblandade samtidigt som inget våld eller krig är med, säger Owe Wikström.
Erik Zachrison, generalsekreterare på Frivilligorganisationernas insamlingsråd, Frii, bekräftar detta.
- Att ge pengar till krigets offer känns mer komplicerat för oss. Det finns en hopplöshet när krig finns med i bilden och vi känner att det blir svårt att ta ställning. Naturkatastrofer är lättare att samla pengar till. De framstår som lättare att förstå och vi känner att oskyldiga drabbas, säger han.

Enligt Frii skänker 65 procent av svenskarna pengar minst en gång i halvåret till en hjälporganisation. Sju av tio givare är kvinnor.
- Jag kallar den typiska givaren Gerd Givare. Hon tjänar över 25 000 kr i månaden, har högskoleutbildning och bor i en större stad snarare än på landsbygden, såsom till exempel Uppsala, säger Erik Zachrison, generalsekreterare på Frii.
När det gäller ålder går det inte att säga vilka som ger mest.
- Greenpeace och Amnesty har fler yngre givare medan till exempel Läkare utan gränser och Cancerfonden har fler äldre, säger Erik Zachrisson.

Om man jämför med andra länder ligger Sverige tillsammans med Norge, Nederländerna och USA högt när det gäller att skänka pengar till insamlingar.
- Det har blivit modernt att skänka pengar, det tillhör livsstilen numera att ha ett fadderbarn eller att varje månad skänka pengar till en organisation. Det är något man lagt in i hushållsbudgeten, säger Erik Zachrison. Även mediernas roll blir allt större vid insamlingar.
- I Haiti ser man förödelsen i nutid, den är medialiserad och nästan dramaturgiskt anpassad samtidigt som man ser att hjälpen kommer fram, säger Owe Wikström.

Potentialen att dela med sig är alltså stor, men det som triggar igång den måste vara konkret, det fungerar inte med opersonliga rop eller kampanjer. Detta är hjälporganisationernas dilemma: givare ger mer pengar ju mer konkret insamlingen är, som till exempel "Rädda Pilgrimsfalken" eller "Sjukvård till barnen i Haiti". I branschen, däremot, tycker man ofta att det är bättre att skänka till organisationen så att styrelsen får bestämma vad som är mest angeläget.
- Annars kan det hända att pengarna som skänkts inte används där de gör mest nytta, säger Erik Zachrison.

Men Gerd Givare då? Är hon god? Skänker hon av empati eller skänker hon för sin egen skull?
- Jag tror att det finns en enorm empati hos människor. Det finns en stor vilja att skänka pengar, säger Erik Zachrison.
Och vad den viljan att ge grundar sig på spelar egentligen ingen roll. Inte för de som får pengarna och inte heller rent moralfilosofiskt. Karin Enflo, doktorand i praktisk filosofi vid Uppsala universitet, förklarar att inom moralfilosofin har det ingen betydelse om man skänker pengar för andras skull, för att de ska få det bättre eller för sin egen skull, för att döva sitt dåliga samvete, eller för att givaregenskapen rent mekaniskt triggas igång av att man ser en jordbävning på tv.
- I alla dessa fall handlar det om omtanke om andra. Det dåliga samvetet grundas ju också på omtanke. Och vi känner omtanke om andra. Annars vore vi ju psykopater allihop, säger Karin Enflo.

"Att skänka pengar tillhör livvstilen"

Sedan tsunamin 2004 skänker svenskarna allt mer pengar till hjälporganisationer. De senaste åren har vi skänkt ungefär 5 miljarder per år. Blev vi godare människor efter tsunamin eller vad handlar givandet om?