Att leva mellan två kulturer
Som en sten i hjärtat. Galet. Sorgligt att kunna döda sitt eget barn.Så reagerar några invandrarungdomar på mordet på Fadime Sahindal, tre killar och tre tjejer från olika länder i Mellanöstern som UNT träffar en eftermiddag, en vecka efter mordet. De går alla sista året på gymnasiet.
Det blev hetsiga diskussioner när UNT sammanförde några ungdomar för att prata om mordet på Fadime Sahindal och skillnaden mellan killar och tjejer i invandrarfamiljer.Linda El Soudi, Alí Atighehforush, Jiyan-Diana Aro Dogan, Ala Abasi, Ali Mozil och Ahmed Mouaid.
Foto: Hans E Ericson
— Det är löjligt att skylla på samhället. Som invandrare måste man själv ta initiativ, tycker hon.
Hennes familj bor också segregerat, men pappan har öppnat eget och de fem döttrarna har stor frihet.
Ali Mozil från Irak säger att hedersmord inte finns, man har inte någon heder kvar om man dödat sin dotter. Men Ahmed Mouaid från Palestina tycker att det till viss del har med heder att göra, för i den egna gruppen har den här pappan fått sin heder tillbaka, tror han.
Fadime Sahindal lämnade ut sin familj i massmedierna. Det var det som var det värsta, tror Alí Atighehforush. Familjeproblem löser man inom familjen, punkt slut.
Alla är överens om att det är bra att reaktionerna på mordet blivit så starka. Ahmed Mouaid hoppas bara att invandrartjejer inte ska använda det som ett vapen mot sina föräldrar och hävda att de har rätt att göra precis som de vill.
Hedersbegreppet
Samtalet glider in på begreppen heder och frihet. Föräldrar är mer rädda om döttrarna för att de lättare kan bli utnyttjade.
— Killarna ska ha mer frihet. Jag har tre systrar och det värsta som finns är när det blir snack om dem. När en kille är ute på puben så snackas det inte på samma sätt, säger Ali Mozil.
— Varför ska det vara jämlikt? I alla tider har det varit vi män som hjälpt kvinnorna och dragit in pengar, säger Alí Atighehforush.
— Ja, män är starka och det har de alltid varit, tillägger Ali Mozil.
Det här retar upp tjejerna ordentligt. De vill ha lika mycket frihet som killarna.
Jiyan-Diana Aro Dogan är upprörd över att kulturen baseras på männens tankar och villkor.
Förändring måste ske snabbt
Enligt killarna går det inte att ändra på kultur och tankesätt. Men det vill inte tjejerna acceptera. Det måste ske en förändring, och det snabbt, för att det är så orättvist.
— Bara för att man som tjej går på diskotek eller åker på läger så betyder inte det att man är dålig, säger Jiyan-Diana Aro Dogan med höjd röst.
— Om föräldrarna vill leva precis som de gjorde hemma så tycker jag att de skulle ha stannat kvar där, säger Linda El Soudi, vars föräldrar kommer från Palestina.
Vid det här laget skriker alla upprört i mun på varandra. Tjejerna är fly förbannade över att killarna tänker så traditionellt efter att ha bott i Sverige så länge. Att den här kvinnosynen är så starkt rotad är chockerande, tycker de.
Mycket av det här bottnar i att många anser att kvinnan ska vara oskuld när hon gifter sig, visar det sig.
— I vissa familjer är dottern familjens diamant. Hon ska vara perfekt och bära familjens heder. Därför måste hon tänka på hur hon uppför sig. Jag säger inte att det är rätt eller fel, det bara är så, förklarar Alí Atighehforush nästan överröstad av ilskna kommentarer från tjejerna.
Kommer i kläm
Det är inte lätt att växa upp mitt emellan två kulturer. Föräldrarna tar med sig sin kultur hit, landsmän lägger sig i vad man gör och som tjej har man ansvaret att upprätthålla familjens rykte, säger Linda El Soudi.
— Det är jobbigt, man är som två människor.
Jiyan-Diana Aro Dogan säger att man får kompromissa.
Ahmed Mouaid anpassar sig tillräckligt tycker han, utan att ändra på religion eller kultur.
— Jag accepterar pappas regler. Han har ju kämpat och tagit mig hit till Sverige, säger han.
Ala Abasi känner sig ibland kluven. Det är klart att det är ett problem att hon inte kan göra precis som sina svenska kompisar. Hon ser i andra familjer att en del smusslar mycket och att många faller för grupptrycket från landsmän. Men det är väldigt olika i olika familjer, betonar hon.
Pyramiden
Problemet, tror Jiyan-Diana Aro Dogan, ligger mycket i det som hon kallar pyramiden. I hemländerna befinner sig barnen längst ner i pyramiden och pappan högst upp.
I Sverige vänds den upp och ner. Barnen lär sig svenska, får svenska kompisar och integreras, medan föräldrarna har svårt att få jobb, inte lär sig svenska så bra och hamnar utanför.
Hon har ytterligare en förklaring och slår kanske huvudet på spiken när hon säger att kurder diskrimineras i sina hemländer, armenier förtrycks för att de är kristna och palestinier för att de är statslösa. Då blir kulturen extra betydelsefull och något man håller hårt på även i sitt nya hemland.
Så jobbar vi med nyheter