Att leva med ett autistiskt barn

- Du är allt en riktig rackarunge du, säger Gunilla Andersson, och klappar Kristoffer ömsint över huvudet.
Christoffer Romppala sitter i mormors knä och tycker att ordet rackarunge låter kul. "Rackarunge. Rackarunge", säger han och räcker ut tungan.
- Nej, in med tungan, nu är det inget roligt längre, säger mormor Gunilla när Kristoffer inte slutar grimasera, trots upprepade tillsägelser.
- Vi vill inte särbehandla Christoffer. Men självklart dyker det upp situationer då det är svårt, till exempel när han fastnar i ett visst beteende. Och är han tillsammans med andra barn på ett kalas går det lätt över styr. Han blir uppstressad av allt stök och kan smälla till ett annat barn, fast han inte menar något illa. I såna situationer märks det att Kristoffer inte förstår det sociala samspelet, säger Gunilla Andersson.

Gunilla Andersson och Dan Holmberg har fyra gemensamma barnbarn. De är separerade sedan 20 år tillbaka och har bildat nya familjer. Christoffer är deras första barnbarn. Christoffer har alltså en stor släkt, där bonusmormor, bonusmorfar och bonuskusiner ingår.
Christoffer fick diagnosen atypisk autism nyligen mycket tack vare hans uppmärksamma mamma, Gunillas och Dans dotter. Hon märkte tidigt att Christoffer inte utvecklades i samma takt som andra barn. Han log inte, undvek ögonkontakt och började sitta, gå och krypa sent.
- Vi var inte lika snabba med att förstå hennes oro. Vi sa, "det kommer". Men i takt med att Christoffer blev större såg vi fler tecken och när diagnosen kom var vi ganska förberedda, det kom aldrig som någon chock, berättar Dan Holmberg.
Han hade bara en vag aning om vad autism är för något.
- Jag visste att autistiska barn inte släpper någon in på livet, att de vill vara i sin egen värld. Och det märker man ju på Christoffer. Men det sista året tycker jag att han utvecklats i sina sociala kontakter, säger Dan Holmberg.

I dag har morfar skaffat sig mer kunskap via böcker och nätet. Men Christoffer är kanske hans främste läromästare.
- Om man inte krånglar till saker fungerar umgänget bättre.
De umgås genom att göra roliga saker ihop.
- Om vi åker till Nickis måste man förbereda honom dagen innan och ge tydliga instruktioner, annars funkar det inte, säger Dan Holmberg.
Mormor Gunilla deltar aktivt i Christoffers träning på barnhabiliteringen i Uppsala där hon får lära sig hur Christoffer tänker och hur hon ska hantera Christoffer när han fastnar i olika beteenden. Hon har valt att anpassa arbetstiden och fungerar även som kontaktperson åt Christoffer två dygn per månad för att avlasta föräldrarna.

Att hon valt att engagera sig var en självklarhet.
- Både jag och Danne sätter barn och barnbarn i första rummet. Så har det alltid varit, säger Gunilla Andersson.
Den nära kontakt hon har med Christoffer har också medfört många positiva saker.
- Man stannar upp och funderar. Christoffer är så logisk, han är egentligen smartare än oss och kan komma med så intelligenta funderingar. När vi satt i bilen en gång sa han att vi backade. Jag sa "nej, vi kör framåt". Men för honom var det rätt, för han hade vänt på huvudet och tittade bakåt.
Än så länge vet inte Christoffer om att han har autism.
- Folk kan säga "varför skriker han sådär, är det något fel på honom"? Då svarar jag "nej, men det tar bara lite längre tid", säger Gunilla Andersson.

Christoffers mormor och morfar utstrålar ett naturligt lugn när vi träffas. De tycks helt och hållet avspända ihop med sitt barnbarn och skojar och småpratar med honom som med vilken annan 5-åring som helst.
Känns det aldrig svårt att ha ett autistiskt barnbarn?
- Nej, varför skulle det göra det? Allt blev enklare när Christoffer fick diagnosen, för nu får han en inriktad rehabilitering. Men självklart oroar man sig för hur det kommer att gå för Christoffer i skolan och i vuxenlivet, säger Dan Holmberg.
Gunilla Andersson tillägger att det är föräldrarna och personalen på hans förskola som drar det tyngsta lasset. Därför är det så viktigt att vara ett stöd för dem.

Att leva med ett autistiskt barn

Gunilla Andersson och Dan Holmberg är morföräldrar till 5-årige Christoffer som har diagnosen autism. De gör ingen stor sak av hans funktionshinder. Deras filosofi går ut på att behandla alla sina barnbarn lika.