Varje år får 58 000 personer i Sverige ett cancerbesked. Sjukdomen slår brutalt ned i vardagen, oftast oväntat. Barn får också cancer. Och bredvid alla som blir sjuka står ännu fler människor - anhöriga och vänner, som också drabbas.
Hur stöttar man någon när man själv är svag? Hur tröstar man när man vill gråta själv?
Ola Ringdahl har varit där. Tre av de personer som har stått honom närmast har haft elakartade tumörer. Först hans mamma, som vid 59 års ålder gick bort i äggstockscancer. Sedan hans fru och hans dotter. Han har skrivit boken "Att stå bredvid cancer" (Natur & Kultur), med vilken han hoppas kunna hjälpa andra som drabbats.
Att ens barn får cancer måste vara något av det värsta en förälder kan tänka sig. Hur var det att få beskedet att din tioåriga dotter hade en tumör?
– Det var en fysisk reaktion. En metallsmak i munnen, en tinnituston. Många som har varit i samma situation beskriver det som att en rullgardin dras ned, och det ligger mycket i det.
– Sedan reagerade jag med att bli fokuserad. Hur kan jag bäst hjälpa mitt barn? Den känslan, av att vara på helspänn, satt i under hela Stellas behandling.
Tröttheten kom efteråt, när dottern var färdigbehandlad. Ola Ringdahl har senare förstått att det är en väldigt vanlig och helt normal reaktion hos anhöriga till cancersjuka - och att de flesta blir förvånade när den kommer.
– Man tycker att man borde vara glad när man kommer ut på andra sidan och så är man i stället ledsen och trött.
Äldsta dottern Stella behandlades i två omgångar eftersom hon fick tillbaka cancern. I dag är hon frisk. Under perioden då Stella var sjuk kom ytterligare ett fruktansvärt besked. Olas nya fru Therese hade fått tillbaka en cancer som hon behandlats för flera år tidigare. Ganska snart förstod de att prognosen inte var bra, men läkarna kunde inte säga hur mycket tid Therese hade kvar.
Hur står man ut med den ovissheten?
– Vi lärde oss med tiden. Vetskapen om att vi inte hade hur mycket tid som helst var jobbig, men den blev också på något sätt livsförhöjande.
– Vi bråkade inte om småsaker. Vi köpte dyrare viner och reste mycket.
Therese avled|en månad efter att boken "Att stå bredvid cancer" var färdigskriven.
Ola Ringdahl vet hur det är att vilja vara Stålmannen men ibland känna sig som Lille skutt, som han skriver i boken.
Vad skulle du vilja säga till den som hamnar i den situationen du har varit i?
– Det är okej att erkänna att det är jobbigt. Det betyder inte att man tar uppmärksamheten från den som är sjuk.
De senaste sex åren i hans liv har också givit en insikt om hur viktigt det är att ha vänner som sluter upp när allt rasar. Själv har han sett några vänner försvinna. Sett hur bekanta har vänt sig bort i mataffären.
– Vi lever i ett märkligt samhälle där vi inte räknar med olyckor och död. Jag förstår att cancer framkallar ångest hos många. Men det är bättre att säga att man inte vet vad man ska säga än att bara låtsas som ingenting.
– Vi som är anhöriga är stödtrupper. Men de behöver också stöd. Det är väldigt viktigt att tänka på.