Fredrik och Viktor har familjer som inget hellre önskar att de ska hamna rätt i livet och må bra.
Av myndigheterna blir de beskyllda för att lägga sig i.
Men att släppa taget vore förödande. Fredrik och Viktor sjunker djupare ner i sitt missbruk samtidigt som samhällets hjälpinstanser mest sitter på läktaren och tittar på.
Fredrik och Viktor känner inte varandra. Fredrik är 19 och Viktor 30 men deras historier liknar varandra.
– Vi har jobbat hårt för vårt barnbarn i många år. Innan han var myndig har vi och hans mor, som drar det tyngsta lasset, haft makten att göra det. Nu är det han som ska begära hjälp men det klarar han inte med sina förutsättningar. Han har fyllt 18 men inte är mentalt mogen, säger Fredriks morfar.
– Vi känner oss som socialarbetare. Inte som morföräldrar, som vi mest av allt vill vara, säger Fredriks mormor.
Fredrik har flera diagnoser: Adhd, ångestsyndrom, beteende- och uppförandestörning och lindrig utvecklingsstörning och autism.
Har medicinerat sen han var nio år för adhd och ångestsyndrom. Sedan tonåren missbrukar han också narkotika.
– Ända sen han började ettan har han varit besvärlig. Han var en livlig och lättstressad pojke med dålig impulskontroll, säger mormor.
I tonåren blev hans problem akuta, han började missbruka cannabis, som ett sätt att döva sin ångest. Snart hade han gått till blandmissbruk med cannabis, spice och tabletter.
Sedan 15-årsåldern har Fredrik varit placerad på olika hem och haft många kontakter med beroendekliniken och psykiatrin.
– Socialen har också gjort många försök. Men det finns något slags systemfel i samhället. De olika resurserna vi har i samhället jackar inte i varandra och resultatet blir handlingsförlamning, säger Fredriks morfar.
Fredrik självmedicinerar narkotika mot ångest när han i själva verket behöver få en psykiatrisk utredning, menar de.
– Då säger neuropsykiatrin på Akademiska att han måste vara drogfri i sex veckor innan de kan utreda honom. Men hur ska han bli avgiftad? Det är beroendekliniken som gör det men där har de sagt att han har för lite droger i kroppen, samtidigt som ingen begärt urinprov på honom på sex månader.
Familjens slutsats är att myndigheterna bara skyller på varandra. De tror tyvärr att den här situationen är vanlig och vill därför fästa uppmärksamheten på ett samhällsproblem.
Både mormor och morfar har lagt ner oräkneliga timmar på att få kontakt med socialsekreterare, läkare och vårdpersonal för att få hjälp till sitt barnbarn. De kämpar ihop med Fredriks mamma, som själv är nära att bli sjuk av all oro och hopplöshet.
Fredriks familj vill att han ska tvångsvårdas och bo på ett vårdhem för missbrukare. Innan han går under.
Mormor: När jag skulle hjälpa honom till beroendekliniken var det som att hålla i ett skelett. Vi stod på parkeringen, jag höll i hans arm och det var som helt tomt innanför tyget. "Det är lugnt, mormor", svarade han.
Morfar: Sedan han började med blandmissbruket har han kräkts, han sover inte, äter inte, hans bmi är under 15. Vi fick höra att beroendekliniken avskrivit ärendet för att Fredrik missat nya möten.
Mormor: När han fyllt 18 gick han självmant upp till beroendekliniken och vädjade "ni måste hjälpa mig". Det var otroligt moget, tyckte vi. Sjuksköterskan sa att "han är ung och har kommit frivilligt. Honom ska vi prioritera." Sen hörde vi inget.
Samma oro och maktlöshet är också vardag för Viktors föräldrar. Han har fyllt 30 och det är hans föräldrar som berättar.
Deras erfarenhet är att deras son måste ordna allt själv, ligga på, ringa runt, jaga läkare, fixa intyg. Det är en djungel för vem som helst. För Viktor har det bara inneburit att han mår allt sämre.
– När ens barn fyller 18 år är vi föräldrar inte självskrivna längre. Vi får inte veta vad som händer med vår son, trots att Viktor sagt att han vill att vi ska vara delaktiga. Det känns som att vi för en kamp mot alla myndigheter och det tär på våra krafter, säger hans mamma.
Viktor har Aspergers och adhd. Han fick sin adhd-diagnos i 17-årsåldern.
– Vi såg tidigt att vi hade en pigg och glad unge men som tänkte lite annorlunda än alla andra. På den tiden fick man inte så bra stöd från skolan. Då hette det mbd och damp. Efter ett par år fick Viktor diagnosen Aspergers. Först tyckte han att det var jobbigt men sen har han känt igen sig väldigt mycket, berättar hans pappa.
Problemen började, precis som för Fredrik, i lågstadiet.
– Fritis brukade kontakta oss och sa att Viktor var ledsen i skolan. Han kände nog krav på sig att leva upp till något som han inte klarade. Han var också okoncentrerad, tittade ut genom fönstret och levde lite i sin egen värld.
I låg- och mellanstadiet hamnade Viktor på skoldaghem i mindre grupp. På högstadiet fick föräldrarna reda på att Viktor prövat hasch. Det slog ned som en bomb och de följande åren blev en stökig tonårstid.
Första året i gymnasiet blev Viktor placerad på ett ungdomshem för sitt missbruk. Efter avtjänat straff ville han börja gymnasiet igen men det fick han inte.
– Han försökte hitta praktik men fortsatte röka hasch, berättar hans pappa.
Under hela sitt vuxna liv har Viktor bott på olika hem. Han fick en placering på ett privat LSS-boende där det bodde äldre personer med svår psykiatrisk störning.
– Det var gamla gubbar i dagrummet och Viktor. Han isolerade sig allt mer och började få självmordstankar, säger hans mamma.
En kväll kom han hem till sina föräldrar och hade druckit öl. Under kvällens lopp blev han allt mer irriterad och började slåss. Grannarna hörde och tillkallade polis.
– Han dömdes till fängelse i tre månader efter att ha slagit oss. Och nu är han ångerfull och har ingenstans att bo.
Av omgivningen möts de av starka reaktioner, fast inte några positiva.
– Folk säger "Skit i honom, kasta ut honom, ta nycklarna. Men det gör man inte med sitt eget kött och blod. Och vart skulle han då ta vägen?, säger Viktors mamma.
Precis som Fredriks morföräldrar, upplever de att myndigheterna har misslyckats. Olika personer har olika syn på vilken vård Viktor behöver.
– Hur ska det gå när vi inte finns längre? Innerst inne är han en snäll grabb. Han har så många fina sidor. Konstnärlig, känslig, omtänksam och rolig. Han är inget monster, säger hans mamma.
Vad önskar ni för Viktor?
– Han behöver stöd i ett eget boende. Inte bara tillsyn. En vettig sysselsättning. Och respekt. För han är ju också människa. Han säger till oss att han vill bara ha det som en vanlig Svensson.