– Man ska ha en genuin nyfikenhet och vara väldigt intresserad av sitt ämne. Det är segt i vissa perioder, men belönande samtidigt. Det är inget man gör att för att tjäna pengar, utan man drivs av något annat.
Det säger Gunilla Bohlin, professor i psykologi vid Uppsala universitet, om tillvaron som forskare. Hon disputerade med sin avhandling 1973 i Uppsala.
Bengt Gustafsson, professor i teoretisk astrofysik, tycker att man som forskare ska våga använda sig av sina särskilda egenheter.
– Forskning handlar om att kunna göra nya saker. Därför kan människor med lite olika egenskaper bidra. Den som gillar extremt rutinarbete, som är envis och tjurskallig, eller ovanligt socialt begåvad kan utveckla det, det tjänar forskningen på.
Livet som forskare skiljer sig mycket åt mellan olika fakulteter, ämnen och discipliner, men samtidigt finns det flera gemensamma nämnare. För att bli en fullödig, disputerad forskare måste man först gå en forskarutbildning om fyra år som doktorand. Antagningen till utbildningen avgörs oftast av institutionens prefekt eller styrelse. Just den viktiga rekryteringsfrågan är något som diskuteras flitigt, berättar Maja Bäckvall, doktorand på institutionen för nordiska språk och doktorandråd för Humanistiska fakulteten.
– Alla ska ha lika stor möjlighet att bli forskare, oavsett kön, klassbakgrund och etnicitet. Det är viktigt att rekryteringen är bred och går till på ett säkert och enhetligt sätt. Man ska inte behöva vara kompis med prefekten för att få komma in, säger hon.
Akademin är lite av en egen värld, medger Maja Bäckvall, vilket gör det extra viktigt att popularisera och kunna förmedla sin forskning utanför universitetet.
– Visst finns det en risk att man blir lite insnöad i sitt ämne. Men i dag måste de flesta doktorander undervisa studenter på grundnivån, det är ett naturligt och bra sätt att få ut sin forskning, säger hon.
Bengt Gustafsson menar att forskarna på många sätt utgör en privilegierad grupp i samhället, vilket gör det ännu viktigare att ha en aktiv dialog med människor utanför universitetet.
– Vi får betalt med skattemedel för att ägna oss åt våra intressen. Det handlar inte om att vi ska sälja in vår forskning, men det ingår i vår demokratiska skyldighet att popularisera våra resultat och ta intryck av vad de reaktioner vi år från vanligt folk.
Någon förmögenhet får man inte av att jobba som forskare – det betonar alla. Johan Boucht, doktorand vid juridiska institutionen som planerar att lägga fram sin avhandling i höst, tycker att den ekonomiska biten är den största nackdelen med doktorandlivet.
– Men det finns många fördelar också. Det är en väldig frihet att kunna bestämma hur man lägger upp sin tid, och samtidigt utvecklar man sitt eget tänkande mycket. För mig har forskningen alltid varit lite av ett kall, säger han.