Den anrika statliga myndigheten släppte bomben att verksamheten skulle flytta. Ingen skulle längre ha eget rum eller ens en egen paxad plats att sitta på. De skulle jobba aktivitetsbaserat, byta arbetsplats efter sina arbetsuppgifter, varje morgon.
– Det här väckte enorma känslor hos människorna. Oro och spekulationer. Och för en del: glädje. En kollega sa: "Det här kommer blir som ett socialt experiment", berättar Uppsalabon Katarina Lundholm.
Hon har alltid drömt om att skriva en roman. Men i och med kollegans kommentar hittade Katarina arbetstiteln till sin debutroman: "Det sociala experimentet". Det var för tre år sedan. Senare ändrade hon titeln till det lite rappare "Värket". Alla som jobbat statligt känner nog igen den beskrivningen av sin arbetsplats. Boken gavs ut på Visto förlag i början av sommaren.
Trenden med så kallat aktivitetsbaserat arbetssätt har nu nått flera kommuner och myndigheter.
– Det är ett högaktuellt ämne. Det här är en av de första skönlitterära böckerna om det, säger Katarina Lundholm.
Relationsdramat utspelar sig på en äldre fiktiv myndighet som går över till ett aktivitetsbaserat arbetssätt. Arbetsplatsen ska ha saccosäckar och motionscyklar, men inga cellkontor (det vill säga egna arbetsrum). Karaktärerna i boken bemöter omställningen på olika sätt.
– Det här är en feelgood roman. Men många känner igen sig i karaktärerna, säger hon.
Huvudpersonen är ensamvargen Bosse som har en rädsla för att försvinna i den öppna kontorslandskapet. Om han gick bort skulle chefen ens märka att han inte kom till jobbet? I persongalleriet finns också ängsliga Laila och pratglada Pia.
Vilken karaktär är du själv närmast?
– Jag finns nog med lite i de flesta. Det blir så när man skriver. I boken är det en som skiljer sig och en som förlorar sin pappa. Har man upplevt sorg och skilsmässa kan man förmedla de känslorna, säger Katarina Lundholm.
Hon minns när hennes pappa var sjuk och hon fick samtal från boendet när hon var på jobbet, mitt i det öppna kontorslandskapet.
– När han åkte in och ut från Ackis kunde jag känna att det var jobbigt att sitta så offentligt. Skulle jag gå in på toaletten och prata?
Hon är internationell samordnare på en större myndighet där hon jobbat i 30 år. Men boken handlar inte om hennes egen arbetsplats.
– Jag vill inte smutskasta dem, säger hon.
På hennes jobb är det en del som byter arbetsplats hela tiden, konsulter och chefer som springer på möten. Men för många är det som för Katarina Lundholm. Hon sitter oftast på samma plats, med samma gäng. På "hennes" plats har hon ställt in skärmar och kontorsstol som hon vill.
Hur såg det ut när du hade eget kontor?
– Jag pyntade vid jul, med tomtar och allt möjligt. Nu gör jag precis som en i romanen. Jag har en tomte som ligger i skåpet på natten och så tar jag med tomten till min plats på morgonen, säger Katarina Lundholm med ett varmt leende.
Hur ser du på utvecklingen med att fler jobbar aktivitetsbaserat?
– Det finns inget rätt eller fel, men det här passar inte för alla och inte för alla arbetsuppgifter. För mig passar det bra, jag har ett rikare socialt liv nu, men jag är också tröttare när jag kommer hem på kvällen. Om jag fick önska skulle jag vilja ha en fast plats, säger hon.
Hon har skrivit boken på sin fritid. Hon började i samband med kursen i kreativt skrivande som hon gick på Medborgarskolan för tre år sedan.
– "Du måste fortsätta" sade de i skrivargänget, sedan har vi träffats och bollat med varandra, säger hon.
Katarina Lundholm har sin särbo i Östersund. När hon ska åka tåg till honom bokar Katarina alltid plats i tyst avdelning. Hon har skrivit flera kapitel till boken på tåget.
För ett år sedan kände sig Katarina Lundholm färdig med sin bok. Hon skickade manuset till de stora bokförlagen, men de tackade nej. "Hur gör man nu?" tänkte Katarina Lundholm. Skulle hon ge upp bokprojektet?
Hon hade kört fast, men en trio av lokala författare hjälpte henne vidare. Hon fick kontakt med Uppsalaförfattarna Anna-Lena Brander och Eva Ludvigsen, samt Bålstaförfattaren Anne-Lie Högberg som gav goda råd och pushade henne att ta kontakt med Visto förlag som ger ut författare med smalare målgrupper.
När boken skickades på tryck blev Katarina Lundholm nervös.
– Jag hade förlossningsångest, men när jag fick boken kände jag att det här blir bra.