Att besegra tröttheten
Om någon för sisådär 25 år sedan frågat mig om man kan överleva många år med kronisk sömnbrist och inte ens enda hel natts sammanhängande sömn hade jag förmodligen sagt nej.
En gång för rätt många år sedan berättade ett av mina barn att en kompis frågat honom: "Är det din pappa som alltid ser så trött ut och är så rufsig i håret?" Barnet kunde bara bekräfta att så var fallet.Under flera år hade vi en normal nattlig arbetsfördelning som innebar att min fru ammade och jag gick upp minst ett par gånger per natt och servade något äldre småbarn med välling eller nyponsoppa. (Däremellan hade vi också åtskilliga nästan helt sömnlösa nätter med magsjukor, halsflussar och andra åkommor som barn likt magneter drar till sig.)
Min metod att hålla tröttheten i schack och klara jobbet var att varva upp direkt när väckarklockan ringde och sedan så att säga hålla full gas under resten av dagen. Men flera gånger var jag nära att somna när jag slappnade av i bilen vid första rödljusstoppet på vägen hem efter jobbet. Först i efterhand har jag fått veta att jag förmodligen kunde ha undvikit det mesta av dessa år av kronisk trötthet. Men då jag hade småbarn var jag inte tillräckligt smart att förstå att deras uppvaknanden och skrik efter välling eller nyponsoppa inte drivs av hunger och att jag skulle ha haft tålamod att vänja dem vid att tryggt somna i sin egen säng.
Samtidigt kan jag utifrån mina egna erfarenheter trösta dagens föräldrar till småbarn som förstör hela familjens nattsömn med att det går över. Tids nog blir barnen tonåringar som missar skolbussar, lektioner och tandläkarbesök för att de försover sig. Då är det dags att oroa sig för varför barnen sover så onormalt mycket i stället.
Så jobbar vi med nyheter