Island är rykande hett, av två anledningar. Utländska besökare har upptäckt att det tidigare mycket dyra resmålet har blivit mer prisvärt efter finanskrisen – vilket dock inte betyder billigt – och samtidigt lockar öns naturkrafter nya resenärer.
I slutet av mars vaknade den numera världsberömda vulkanen i närheten av glaciären Eyjafjallajökull i ett utbrott som, förutom att ställa till det för världens flygtrafik, fick isländska turistföretag att snabbt fånga upp besökarnas intresse för att uppleva en aktiv vulkan. Från Reykjavik gick guidade vulkanutflykter i olika längder och prisklasser.
Många av turerna har ställts in i takt med att utbrottet klingat av, men fortfarande finns dagsutflykter till det asktäckta området runt Eyjafjallajökull. Fast den som verkligen vill uppleva kraften och dramatiken i ett vulkanutbrott bör ta en tur till Västmannaöarna, den lilla ögruppen strax söder om det isländska fastlandet.
För 37 år sedan, natten mot den 23 januari 1973, sprack marken. Ur en flera hundra meter lång reva slungades glödande lava ut över Hemön, den enda bebodda ön i Västmannaöarna.
Krist’n Jóhansdóttir var 13 år och låg till sängs när Eldfell fick sitt utbrott bara några hundra meter från de närmaste husen.
– Vi trodde att ryssen hade anfallit när det började brinna utanför fönstret. Det kanske låter konstigt i dag, men på den tiden var vi mitt i kalla kriget.
Trots att ett vulkanutbrott under havsytan format den nya grannön Surtsey bara tio år tidigare, kom utbrottet på Hemön som en fullständig överraskning. Senaste gången ön drabbades av vulkanernas vrede var för mer än 4 000 år sedan.
Naturkatastrofen var nära att innebära slutet för Hemön som mänsklig boplats. Men en enveten och tapper kamp mot en av naturens mäktigaste krafter, en insats värdig ett manus till en katastroffilm, gjorde att ön ändå kunde räddas och folket – de flesta av dem – flyttade så småningom tillbaka.
Tack vare ett oväder dagen före utbrottet låg merparten av Hemöns fiskeflotta i hamn på natten när lavan började välla upp ur marken. Därför kunde arbetet med att evakuera invånarna till fastlandet snabbt komma igång.
Lavaflödet som länge hotade att rinna ut i den naturliga hamnbassängen och göra hamnen, och därmed hela ön, avstängd för båttrafik kunde till sist stoppas med hjälp av vattenkanoner, slangar och brandbilar. Det var första gången någonsin som människan av egen kraft och påhittighet lyckats stoppa eller styra ett lavaflöde från en vulkan.
Utbrottet pågick i fem månader och lavan och askan kom att täcka en tredjedel av staden. Fortfarande i dag är fler än 400 hus begravda långt ner
i den stelnade svarta massan. Men några av dem är på väg att komma till ytan igen.
När vi efter en kort flygtur från Reykjavik går in för landning på Hemön, är det på en nordatlantisk junihimmel helt fri från moln. Vi glider över djupblått hav och klippöar täckta med sommarfrodigt gräs och vita prickar av betande får.
När vi minuter senare rullar mot den lilla terminalbyggnaden kikar islandshästar nyfiket fram från ett gärde precis bredvid landningsbanan.
Hemön har i dag strax över 4 000 invånare, före vulkanutbrottet bodde drygt 5 000 personer på ön, på en yta stor som halva Manhattan. Resten av ön är gröna hedar, klippor, berg, en mycket vackert belägen golfbana - och en slumrande vulkan som fortfarande puffar små pelare av vit rök ur marken.
På Hemön bor också lunnefåglar i mängder, enligt uppgift fler än fyra miljoner. I hela ögruppen finns över tio miljoner av dem, vilket gör det till världens största lunnefågelkoloni. Vem som räknat är oklart, men om man räknar igen i år kommer man fram till andra, betydligt dystrare siffror. 2010 är nämligen ett katastrofår för Lunnefågeln som har svårt att överleva sommaren. Anledningen är brist på föda då tobisfisken, som Lunnefågeln gärna äter, flyttar norrut i takt med att Atlanten blir allt varmare. Ett annat problem är att makrillarna blir allt fler runt den isländska kusten, och makrillarna gillar samma mat som Lunnefåglarna.
Krist’n Jóhansdóttir arbetar i dag med turism och marknadsföring av Västmannaöarna. Hon visar oss in bakom den gräsklädda vall som delar staden från det lavatäckta området. Där bakom döljer sig vad öborna själva kallar ”Nordens Pompeji”. Precis som i den italienska förlagan är det en utgrävning av några av de hem som begravdes i vulkanutbrottet.
Utgrävningarna startade 2005 och målet är att befria mellan sju och tio hus från det svarta täcket av grovkornig aska som döljer dem.
Det hus som låg på Sudurvegur 25 har grävts fram och tanken är att en liten by av framgrävda hus ska kanta den gata där besökarna får promenera.
Projektet är ambitiöst, men svårigheter att hitta finansiering gör att det kvarstår en del innan Nordens Pompeji i sig blir värt resan hit. Men i kombination med den natursköna ön där gröna vidder möter en marsliknande rödbrun vulkankrater, ett imponerande fågelliv och en dramatisk nutidshistoria - är Västmannaöarna en av de bästa dagsutflykter du kan göra från Reykjavik.
Efter besöket i ”Pompeji” beger vi oss till sjöss. Den naturnära turen runt Hemön tar en och en halv timme. Då hinner vi med avstickare till fågelklippor och ett stopp i en grotta där guidebåtens kapten demonstrerar akustiken med ett saxofonsolo.
Nere vid hamnen, där utflyktsbåten lägger till, finns Cafe Kró. Där kan du ta en kaffe, kolla dina mejl och framförallt: titta på filmen om vulkanutbrottet 1973. Den visas på kaféet varje dag. Ett tips är att börja besöket på Västmannaöarna just där, vid filmduken.
De dramatiska svartvita bilderna på regnande lava, bistra brandmän och flyende öbor är den bästa reseguide du kan ha med dig när du ska upptäcka ön.