Den ekonomiska krisen har resulterat i att klyftorna i Sverige och i Europa ökar konstaterar han och frågar vad kommer att hända med alla dem som inte längre har chansen till en utbildning, som inte kan få ett jobb. De som knyter handen av vrede, som tappat tron till demokratin.
Juholt har en uppenbar poäng i sitt budskap, även om hans slutsats inte är lika originell som han själv vill låta påskina. Att ekonomisk och social oro också kan leda till ett ökat säkerhetspolitiskt hot, externt såväl som internt i ett land är inte direkt en nyhet. Den som studerar sin europeiska historia kan hitta otaliga exempel att referera till.
Men även om historien upprepar sig är ändå varje kris unik för sin tid. Det går inte att lära av historien hur konsekvenserna av skuldkrisen ska tacklas.
Juholt vill fördjupa samarbetet inom EU. Det är ett välkommet besked. Vägen framåt, ut ur krisen, går inte genom ökad misstro och isolering, vare sig det handlar om relationer mellan länder eller mellan olika delar av ett land. Det som krävs är samarbete och samsyn.
Lösningarna måste dock skilja sig åt. Ett ökat samarbete inom EU är en nödvändig förutsättning för att skapa de förutsättningar som behövs för att lösa krisen. Men själva arbetet kan inte enbart ske på EU-nivå. Varje medlemsland har ett eget ansvar att ta tag i de inhemska problemen. EU ska heller inte lägga sig i frågor som hör till den nationella kompetensen.
Däri ligger ett dilemma som Juholt inte ville ta i. Han pekar på att inkomstfördelningen måste bli bättre i enskilda länder, men inte hur detta ska gå till om inte länderna självmant genomför reformer.
Enligt egen utsago skulle det ha varit en lite bättre, mer påläst partiledare som stod framför oss i går. Men om detta är det bästa Juholt har att erbjuda väljarna, då har man anledning att oroa sig.