När prästen Mattias Stockhausen och diakonen Marie Blomkvist Falkenö avslutat gudstjänsten reste sig Wassim Wahbeh från Damaskus, numera boende i Funbo. Inför kyrkfolket höll han ett litet tal - på svenska. Han önskade de församlade en glad alla hjärtans dag, och bad sedan om ursäkt för sin svenska.
– Jag pratar inte svenska så bra, för jag har bara varit här i landet i fyra månader. Anledningen till att vi har kommit hit till kyrkan i dag är att vi vill uttrycka vår kärlek och tacksamhet, sa Wassim, som djupt beklagade det våld som under den senaste tiden ägt rum på svenska asylboenden.
– Vi är alla mycket sorgsna över det, och vi vill sträva efter att ge vårt bästa till Sverige, landet som har tagit emot oss och visat så stor gästfrihet och generositet, sa Wassim, som genom rosaktionen vill visa att det är många asylsökande som inte vill ställa till oro och bråk, utan bara önskar sig en tillvaro där de kan leva i trygghet och gemenskap med alla människor. Att ge en ros är en liten gest att ge något tillbaka, förklarade han.
Wassim kom till Sverige tillsammans med brodern Muhammed. Båda är högutbildade. De kommer från Syrien, och kvar i Damaskus finns föräldrarna.
I sitt tal tackade han också för stöd och hjälp från Svenska kyrkan, som bland annat driver ett språkkafé för de asylsökande. Varma applåder följde efter hans tal. När så det mäktiga postludiet denna första söndag i fastan tonat ut, placerade sig de asylsökande vid utgången, där de delade ut rosor till gudstjänstbesökarna.
Marie Blomkvist Falkenö upplever att samhället i dag håller på att bli alltmer polariserat.
– Det finns en oro i Sverige just nu, kopplad till konflikter runt om i världen som sänder människor på flykt – till bland annat vårt land. Samhället riskerar att delas i olika läger som förstärker skillnaderna mellan oss. I stället borde vi fokusera på det som förenar oss: Vi är alla en enda mänsklighet, sa hon, medan kyrkfolket skakade hand och samtalade med de asylsökande. En av kyrkobesökarna var Michael Ekegren som var där tillsammans med hustru Titti och tioåriga dottern Alva.
– Jag hjälper till i språkkaféet som drivs av kyrkan och hålls på tisdagar i församlingshemmet i Funbo. Det är fantastiskt positivt att så många volontärer är engagerade. Jag känner flera av de asylsökande som är här i dag. Vi umgås privat också. Om fler människor plockar in de nyanlända blir de en del av vardagen. När det handlar om integration är det det enda som funkar. Man kan ha hur många informationsmöten som helst – och det är inget fel i det – men i slutänden måste man mötas, sa Michael.