– Min erfarenhet är att det inte finns någon bra organisation för att fånga upp de som behöver stöd. Hjälpen finns kanske, men ingen berättar det för en. När man är sjuk har man inte kraften att göra allt själv och det är jättesvårt att få tag på information.
Hon tycker att minimum borde vara att alla cancerpatienter erbjuds ett kuratorssamtal och helst att det fanns ett team för eftervård.
– Om man fångar upp patienter i tid tror jag att framtida problem med sjukskrivningar och personligt lidande till stor del kan undvikas.
När Astrid Sandberg gick ut från mammografimottagningen den där eftermiddagen på sensommaren 2014 förändrades livet i ett slag. Hennes första känsla var ren och skär panik. Hon var livrädd!
Hon hade själv upptäckt en centimeterstor förhårdnad i högra bröstet dan innan familjen skulle åka på semester till Gotland. Det var en grusig, stenig känsla som inte liknade något annat. På mammografin åtta månader tidigare hade allt varit ok.
På ultraljudet upptäcktes en centimeterstor tumör, samt en mindre tumör och 10 satellittumörer. Operationen tre veckor senare innebar att Astrid tvingades operera bort hela bröstet, för att minimera risken att cancern skulle sprida sig. Efteråt skrevs hon ut med smärtstillande och fick gå hem.
Astrid Sandberg äter sedan dess medicin som försatt henne i klimakteriet. Den ska ta bort allt östrogen som kan göra att cancern kommer tillbaka. Det har inneburit att hennes inre temperaturreglering satts ur spel, vilket påverkar henne nattetid. Hon lider av akut sömnbrist och vaknar en gång i halvtimmen med kraftiga vallningar. Medicinen har även gjort att hon tappat en tredjedel av sitt hår. Hon tar ur tofsen och rufsar om hårbotten för att visa.
– Håret är en del av min identitet, det är jättejobbigt. Däremot har jag inte gjort en bröstrekonstruktion, för det har inte haft samma betydelse.
Efter operationen fick hon en remiss för att göra en utprovning av lösbröst. Hon fick själv boka tid och ligga på för att det skulle bli gjort. Såret i operationsärret började också vätska sig men när hon försökte få tag i en bröstsjuksköterska tog det stopp. Ingen svarade i telefon under öppettiderna.
– När man är färdigbehandlad skickas man hem med en bunt papper. Ingen uppföljning. Om man har ångest och oro har man ingenstans att vända sig.
Hur har du bearbetat det som hänt dig?
– Jag har varit öppen och pratat mycket. Och för mig funkade det bra att komma tillbaka till det vanliga livet så fort som möjligt. Men jag klarar inte av att läsa nyheter om hur man ska leva och äta för att undvika cancer. Jag var rädd när jag skulle på mammografi för ett tag sedan. Alla känslor kom tillbaka.