Assimilering är ogenomförbar
Jag har alltså otvivelaktigt en lettisk identitet. Men jag har också en svensk identitet. Jag har bott i detta land i hela mitt liv: Örebro, Stockholm, Göteborg - på somrarna på Gotland. Jag har en svensk familj, om än alltså med rötter också i Lettland.
Svenska språket är mitt arbetsredskap, som jag trivs mycket bra med. Det mesta jag skriver om handlar om Sverige och om svenska problem. Men i bakgrunden finns alltså också en lettisk erfarenhet - historisk, kulturell, språklig, att integrera och vid behov direkt utnyttja i analyser och formuleringar. Jag tror, för att uttrycka det modest, att det inte varit till nackdel.
Men det är, lärde jag mig tidigt, ingen okontroversiell ståndpunkt. "Assimilering ", skrev till exempel Dick Erixon i en blogg nyligen, är vägen till "mer harmoni" för "dem som långsiktigt bosätter sig här".
Just nu tycks det också i vissa kretsar vara högsta visdom att påstå att en människa bara kan ha en kulturell identitet.
Alltså räcker det inte med att de som kommer till Sverige integrerar sig. Det räcker inte att de lär sig svenska. Det räcker inte att invandrarna arbetar och sliter och bygger upp en ny tillvaro. Det räcker inte att de respekterar svensk lag och svenska sedvänjor.
Därutöver krävs assimilering. Utlänningen ska bli svensk, med hull och hår. Det duger inte med mindre. Det utländska i bakgrund och kultur får skäras bort eller förträngas, antar jag.
Det enkla svaret är, kort och gott, att det inte går. Vi är alla präglade av vår bakgrund och våra unika erfarenheter. De ger oss en lång rad identiteter - där ingen blandning är helt lik en annan människas, vilket bidrar till att göra oss alla unika.
För att något fortsätta det egocentriska spåret. Jag har som alla andra människor en rad identiteter utöver de nationella, som är produkten av min bakgrund, mitt liv och min utveckling. Några av dem: Äkta man, familjefar, liberal, håller på Blåvitt i fotboll, Södertälje i ishockey och Örebro i bandy, kattälskare, imitatör (mycket rostig), the-drinkare, kalenderbitare, med mera, med mera.
Jag har ett "konstigt" efternamn (fast inte lika "konstigt", har jag märkt, som för 50 år sedan) och ett förnamn som är väldigt lätt att stava fel. Men jag talar svenska som en infödd (vilket jag strängt taget också är). Sådana som jag betecknas som "andra generationens invandrare", med den absurda terminologi som Sverige så envist håller fast vid. (Är mina döttrar, i likhet med mig födda och uppväxta i Sverige, "tredje generationens invandrare"? Och blir deras barn "fjärde generationens invandrare"?)
Är det inte dags att fullt ut börja betrakta åtminstone andra generationens invandrare, och framåt, som svenskar rätt och slätt - utan särskiljande markörer?
Poängen är att mångfalden av människor med olika nationella och kulturella identiteter och bakgrund är en tillgång för Sverige och inte ett hot. Blandningen av olika erfarenheter och mentaliteter ger en pikant brytning och en dynamik i utvecklingen av idéer och kreativa processer. Vi har tydligt sett det accelerera under de senaste decennierna.
Poängen är också att påverkan sker i bägge riktningarna. Det är inte bara så att invandrarna påverkar Sverige och svenskarna. De påverkas också av Sverige och svenskarna - och allt mer ju längre de bor här.
Assimilering är alltså inte bara ogenomförbar i sig. Den är också onödig. Det problem den förmodas lösa hanteras bäst med hjälp av en normal integrationsprocess. Men självfallet ska svensk lag gälla för alla i Sverige - både för svenskar och invandrare. Ömsesidig mänsklig respekt bidrar också till ett mjukare samhälle.
Så jobbar vi med nyheter