– Vi är väldigt intresserade av film och skådespeleri. Många vill syssla med det här i framtiden också, säger 18-åriga Emil Staaf.
Han sitter i en biofåtölj på Slottsbiografen i Uppsala, platsen där deras långfilm Drugs are bad, I prefer Donuts premiärvisats, bredvid sitter hans kompisar. Filmmakarna i Burning Film Production känner varandra från skolan, de går eller har gått på Lundellska skolan i Uppsala och det specialdesignade natur- och samhällsprogram för ungdomar med högfungerande autism.
Allt började för tre år sedan i skolan när några killar och tjejer bestämde sig för att spela in en kortfilm. Filmen döptes till Vem är jag? med Emil Staaf i huvudrollen och handlar om att vara annorlunda och hur det känns.
– Filmen fick ett väldigt positivt mottagande, folk sa att den berörde starkt. Och då blev vi taggade att fortsätta göra film på proffsnivå, säger Henrik Paronen, 19.
Långfilmen de nu är klara med är 1 timme och 44 minuter lång. När gänget ska beskriva filmen pendlar de mellan att kalla den för aktionkomedi, komisk thriller och deckarkomedi.
– Den har väldigt mycket. Den är komisk men också väldigt spännande, säger Henrik Paronen.
Dramat kretsar kring privatdetektiven Bengt i Hurtlunda som både är ett land och en stad. En dag kommer en kvinna in till hans kontor och ger honom ett uppdrag. Bengt ombeds spana på kvinnans man, eftersom han försvinner till konstiga ställen på nätterna. Efter ett antal förvecklingar visar det sig att maken är med i en drogkartell.
Henrik Paronen har regisserat och skrivit manus. Han hade ett redan skrivet manus i byrålådan som han tog fram, när gruppen bestämde sig för att göra en långfilm. Han jobbade om manuset och ersatte det med nya karaktärer.
Nemi Pelgrom, 20, som spelat teater hela sitt liv, berättar att det är kreativiteten och allas olika idéer som är det intressanta och roliga i ett filmprojekt.
– Folk har så många olika förslag på hur man kan spela en viss scen, en kommer på att vi ska åka till en viss plats, en annan föreslår ett annat ställe. Och så får man snacka ihop sig till det som blir bäst, säger hon, som spelar lönnmördaren i filmen.
Lika optimistisk är Daniel Jansson, 18. Han agerar polisassistent och han tycker att rollen var rolig att spela.
– Min rollfigur är en glad skit och jag är rätt optimistisk av mig när jag är mitt vanliga jag, så rollen passade mig.
Christoffer Löfgren, 21, som spelar uttråkad polischef, har en återkommande fras i filmen som han skrattar gott åt:
– Jag säger "I don’t give a crap", jag bryr mig inte. Det är lite som han är. Han skiter i allt, han är less på sitt jobb och tycker inte om sina anställda. Han är …
– Nej, hysch, du får inte avslöja för mycket nu, flikar Emil Staaf in och medger att det varit svårt att hålla handlingen hemlig under inspelningen.
Emil Staaf spelar huvudrollen, privatspanaren. Han är en butter figur utan vänner, som har svårt att hitta uppdrag och dessutom är han en stor egoist.
Hur har du gjort för att gå in i rollen?
– I början hade jag en annan syn på mitt skådespeleri. Jag tänkte på tekniken och att kunna manus utantill. Nu improviserar jag mer för jag har lärt känna Bengt och vet hur han reagerar i olika situationer.
Emil Staaf levde sig in i sin karaktär och tycker att det varit tufft.
– Ja, otroligt psykiskt påfrestande. Jag har mått skitdåligt för jag blev som han, säger han.
Var har ni hämtat inspiration?
– Från Jönssonligan, säger Daniel Jansson.
– Och alla möjliga serier och filmer, säger Nemi Pelgrom.
– Koreografin i filmen har jag fixat tack vare att jag tränat kampsport, säger Christoffer Löfgren.
– Japanska animerade serier, svarar Henrik Paronen.
Gruppen satte i gång med manusarbetet i september/oktober 2010. Det har tagit två år att spela in filmen. En kort tid i sammanhanget, med tanke på att de har jobbat med filmen på sin fritid.
Flera i gruppen har Aspergers syndrom eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. De har dragit nytta av att en sak som också är ett kännetecken för asperger, nämligen att det är bra med regler, ordning och noggrannhet.
– Vi lärde oss mycket när vi gjorde kortfilmen. Förarbetet är jätteviktigt. Och vi ville att det skulle bli en färdig film, säger Henrik Paronen.
Gruppen har också tagit sig tid att diskutera saker som de flesta inte skulle orka intressera sig för. Men de har hoppat över allt ritualiskt småprat, som att prata om väder och vind.
– Vi har kunnat planera allt in i minsta detalj på ett väldigt konstruktivt sätt, och då har det funkat, säger Nemi Pelgrom och tar ett exempel:
Om en person behövt förbereda sig för en viss sak till nästa inspelning, har de skrivit detaljerade listor och noggranna bildmanus för hur allt ska gå till. Olika kameravinklingar har förberetts och hur rollinnehavarna ska röra sig.
– När det är klara instruktioner, då blir alla effektiva, säger hon.
Mårten Sohrne, producent och anställd av Studiefrämjandet, har följt ungdomarna i två års tid och lyfter fram deras uthållighet och starka vilja som viktiga drivkrafter.
– Hur många personer i den här åldern orkar genomföra en film av den här storleken? Det är lätt att det rinner ut i sanden men här har alla tänkt "Det ska banne mig bli färdigt".
Vänskapsrelationerna i gruppen har också stärkts, alla har varit lojala mot varandra, berättar Christoffer Löfgren.
– Vi har skrattat och blivit sura på varandra flera gånger om, så vi är väldigt tajta som grupp. För vi håller vi vad vi lovar, i alla fall till 99 procent.
Mårten Sohrne tycker också att det sociala samspelet utvecklats i gruppen.
– Även om jag tycker att arbetet var extra tufft med den här gruppen så har den också gett mig mer än i något annat arbete, säger han.
Filmen är inspelad i Uppsala på platser som Botaniska trädgården, Slottet, Lundellska skolan och Praktiska gymnasiet. All rekvisita har de fixat via kompisar och alla människor som på ett eller annat sätt engagerat sig i filmen.
– Vi har lärt oss mycket om oss själva och andra. Man tvingas sätta sig in i hur andra tänker för att filmen ska bli färdig, säger Emil Staaf och avslöjar att gruppen har planer på en ny film.
Men just nu är allt fokus på denna långfilm, som blev en succé vid premiären. Nästan hundra personer dök upp och applåderade och busvisslade när sluttexten dök upp. Om intresse finns, skulle de vilja visa långfilmen fler gånger.