"Aska regnade som eld över oss"
Karin Carlsson och Zaher Kassem kände tryckvågorna av explosionerna i Sharm el-Sheikh. Runt hundra meter bort dog människor, många fler skadades. Sömn har Karin och Zaher inte fått sedan dess, men nu är de hemma i Uppsala.
Först såg de ljuset
Först såg de ljuset, som lyste upp bergen. Sedan kom smällen, och tryckvågen "som värsta varma vinden blåser rakt mot en". Zaher försöker förklara och visa, kastar sig framåt i soffan, håller händerna mot huvudet.
De satt ner när tryckvågen kom, men nog flög de en bit? De tittar på varandra och känner efter, försöker minnas exakt.
— Vi trodde det var gasoltuber som smällt. De kördes runt överallt på vanliga lastbilar. De som jobbade på kaféet sade att det var gasol, att de inte var rädda.
Så kom askan. Precis som eld regnade den ner över gatorna, gjorde ont i ögonen. Kafépersonalen, människor som verkade vara poliser, alla skrek "ner till stranden!".
Så kom andra smällen
Medan de sprang kom den andra smällen — starkare, men längre bort.
Zaher tystnar. Han och Karin sitter i soffan i en ljus, tyst lägenhet mitt i Uppsala och ser bilder av springande människomassor, flyende.
— Hela tiden hade vi en pappa med två barn framför oss. Han försökte bära ett, det andra låg helt chockskadat på marken och skrek. Det var nästan det värsta, säger Karin.
— Man såg i ungens ögon att han hade förstått vad som hänt, minns Zaher.
I tre, fyra timmar satt de på den lilla privata sandstranden med kanske 15 okända människor. Fram på morgonen kom en, av kläderna att döma, hög polisman och sade att de kunde gå tillbaka upp till staden igen. Men på polisradion, som Zaher och de andra arabisktalande kunde höra, talades om en bomb kvar uppe i staden.
— Då fick alla än mer panik, när en som framstår som polischef säger en sak och vi hör något så helt annat, förklarar Karin.
— Polisen betedde sig så dåligt, rökte och drack te där på stranden, skrattade åt oss turister, säger Zaher.
Att gå tillbaka upp till staden, över avspärrade huvudgator och förbi kaféet där de nyss suttit, var nästan värre än själva explosionerna.
Karin tar upp det bruna linnet med paljetter hon hade på sig i lördags kväll. Det luktar aska, konstaterar hon.
Sharm el-Sheikh såg säkert ut
De hade pratat om terrorism, men Sharm el-Sheikh såg säkert ut, poliser överallt. Det var låtsaspoliser, småbarn utan utbildning och utrustning, fnyser Zaher.
- Men Svante är min hjälte!
Svante Liljegren, förste ambassadsekreterare i Kairo, hjälpte dem hela vägen hem.
På bordet ligger oöppnad post, räkningar. Förstrött öppnar Karin dem, låter fingrarna bläddra. Nu vill de bara att allt ska bli som vanligt. Vad man gör spelar inte så stor roll, bara man glömmer.
Så jobbar vi med nyheter