Arvet från Roosevelt förfuskas

Vår tids viktigaste organisation för frihet är dessvärre inte FN, men kanske det fristående institutet Freedom House, grundat 1941, som varje år ger ut en rapport om demokratins och de mänskliga rättigheternas ställning i världen. Rapporten för 2008 kom vid årsskiftet. Sammanlagt 89 länder, med 46 procent av världens befolkning räknas av Freedom House som fria, vilket helt enkelt innebär att medborgarna där i allt väsentligt har samma demokratiska rättigheter som vi tar för givna till exempel i Sverige. 62 länder, med 20 procent av världens befolkning är delvis fria. 42 länder med 34 procent av världens befolkning är inte fria, alltså diktaturer av det ena eller andra slaget.
Jämför man de senaste åren på 2000-talet så är trenden svagt negativ. Jämför man med situationen för tjugo år sedan så har en dramatisk förbättring skett. Kommunismen har fallit i Europa, apartheid har avskaffats i Sydafrika, de flesta länder i Latinamerika har demokratiserats. Men utvecklingen i Ryssland går i fel riktning och demokratins ställning i Afrika är med några undantag osäker. De länder som ständigt ligger i botten är också i stort sett desamma år efter år. Bottenskiktet består av länder som Kina, Kuba, Vitryssland, Saudiarabien, Turkmeni-stan, Zimbabwe, Libyen, Sudan, Nordkorea och Burma, i år sammanlagt 19 stater enligt de kriterier som används av Freedom House.

Det är här som FN kommer in i bilden. FN hade fram till häromåret en permanent kommission för mänskliga rättigheter. Denna kommission var så svårt belastad av olika diktaturstaters deltagande att Kofi Annan drog slutsatsen att den enda utvägen var att lägga ned den. I stället skapades 2006 ett råd för mänskliga rättigheter, Human Rights Council, som skulle vara mindre, effektivare och entydigt inriktat på de arbetsuppgifter som namnet antyder att man ska ägna sig åt.
Det var ett respektabelt försök, men FN kan aldrig fatta andra beslut än dem som medlemsstaterna vill ha. Och vad medlemsstaterna vill ha styrs av egenintressen och av allianser med and-ra. Resultatet av Kofi Annans reformförsök beskrevs vältaligt vid ett seminarium i torsdags med anledning av Per Ahlmarks 70-årsdag, av Hillel Neuer. Han är en kanadensisk jurist som leder UN Watch, en ideell organisation som övervakar hur FN lever upp till egen grundläggande deklaration om mänskliga rättigheter.

Under åren 2006 och 2007 lyckades rådet vad gäller 18 av de 19 länder som ligger på den absoluta bottennivån hos Freedom House inte anta en enda resolution. Förutom de länder som nämns ovan gällde detta Ekvatorialguinea, Eritrea, Laos, Marocko (för politiken i Västshara), Ryssland (för politiken i Tjetjenien), Somalia, Syrien och Uzbekistan. En resolution om Sudan (angående Darfur) antogs faktiskt, men den formulerades så att inget fördömande av Sudans politik som sådan förekom.
Hur är detta möjligt? Förklaringen ligger i alliansbildningen inom FN. Nästan alla diktaturstater kan bilda allianser som förhindrar granskning. Alla länder av detta slag inser att om ett av dem granskas så kan alla granskas - alltså granskas ingen. På samma sätt kan olika regionala grupper effektivt förhindra granskning av varandra. Och av samma skäl kan den stora gruppen muslimska länder lätt skapa allianser för att fördöma Israel. 21 av totalt 26 resolutioner som riktades mot ett enskilt land gällde just Israel.
FN:s deklaration om mänskliga rättigheter säger att dessa är universella och alltså gäller lika överallt. Där står ingenting om att brott väger tyngre eller lättare beroende på vem som utför dem. Men det råd som ska övervaka att deklarationen efterlevs gör sitt bästa för att göra granskningen helt selektiv och eliminerar alltså universalitetsprincipen.
Ledande i arbetet bakom deklarationen var Eleanor Roosevelt, gift med president Franklin D Roosevelt men en betydande politiker i sin egen kapacitet. Hon var också en av de två
första hederspresidenterna för Freedom House. Där respekteras hennes insats också i dag.